VERBALT --- Om domstolar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

OM RESNING                                                                                                                              Till: Startsidan 

  En skriftlärd från H Bosch, Jesus bär sitt kors, får symbolisera orubblighetsprincipen.                                                                           

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Den 18 februari 2010  skrev fjorton rättspolitiskt engagerade personer i Svenska Dagbladet att SVERIGE BEHÖVER EN  JUSTITIEMORDSKOMMISSION!

Se: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-behover-en-justitiemordskommission_4283671.svd

Författarna: Knut Ahnlund, professor em. i litteratur och ledamot av Svenska Akademien, Marianne Ahrne, författare och filmregissör, Lars Bergström, professor em. i filosofi, Stig Centerwall, brottmålsadvokat, Holsten Fagerberg, teol.dr., professor em. i etik, Lena Hellblom Sjögren, fil.dr., leg. psykolog, Kristina Hjertén Von Gedda, fil.lic., författare, Göran Larson, pensionerad VD, Finn Löfquist, f.d. avd. dir. Socialstyrelsen, Lars H:son Nilsson, leg. läk., docent, Rigmor Robèrt, läkare och psykoterapeut, JP Roos, professor i socialpolitik, Helsingfors univ, Erland Strömbäck, försäkringsdirektör, Ewa Waites,jur.kand.

Den 8 maj 2007 skrev högsta domstolens ordförande, Johan Munck i Svenska Dagbladet: "Det sitter ett antal oskyldigt dömda i svenska fängelser." Se: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hd-chef-oskyldiga-doms-och-lases-in_225795.svd

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som kontrast ett viktigt citat: Detta säger högsta domstolens dåvarande ordförande Torkel Gregow om högsta domstolens skyldighet att pröva  mål, där avgörandet beror på bevisningen:

 

”Högsta domstolen kan inte förväntas över lag eller ens i någon större omfattning korrigera fall då åtal bifallits  på alltför tunn bevisning.” ( Svensk Juristtidning 1997-98, sid 523)

 

Hur går detta ihop med tanken i lagen att högsta domstolen skall pröva fall där det finns resningsskäl, d v s anledning att frikänna eller mildra straffet?

 

 

 

 

 

DEN FÖRKLARADE HÄXAN

Lärda män ha räknat ut att Blåkullafärderna, för vilka häxor dömdes till bålet, i själva verket var drömmar under bolmörtsrus.

 

Säg ut att vittnet ljög, att domarns blick var skum

Vi vet att häxan flög, helt enkelt i sitt rum.

Ty står en  sanning fast, högt över bålets glans:

Hon brändes för en kvast, som faktiskt inte fanns...

Stig Dagerman 27 september 1952

 

                                                                                                   

 

Vilka är de två slutsatserna av uttalandena?  Den ena är att svenska domstolar måste bli bättre när det gäller bevisvärdering. Den andra att den nuvarande mycket restriktiva inställningen till resning, måste omprövas.

 

Hur kan uttalandena vara så olika? Min uppfattning är att den ena uppfattningen, Gregows, är renodlat rättspositivistisk. Det betyder att önskemålet att samhällsmaskineriet fungerar så ostört som möjligt väger tyngst. "Man kan inte hålla på och ompröva allting hela tiden." Den andra uppfattningen  lägger större vikt vid individens intresse av en  riktig dom. Den innehåller också en insikt i att oriktiga eller tveksamma domar skapar misstro mot  samhället.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Nedan återges först advokaten Stig Centerwalls artikel om hur man i  Norge löst problemet med resning.

Därefter följer numera justitierådet Göran Lambertz artikel om resning, juridik och rättvisa i tidskriften Advokaten.

 

 

 

 

 

 1

Stig Centerwall i Försvararen:

Gjenopptakelse av straffesaker er et uavhengig organ som skal ta stilling till om en domfelt skal få ny behandling av sin sak ved en annen domstol.

 En kortare redovisning över det norska systemet om förnyad prövning av laga-kraftvunnen dom i brottmål.

För de allra flesta svenskar är nog instanssystemet i brottmål väl känt, alltså att en tingsrätts dom kan överklagas till hovrätt och en hovrätts dom till Högsta domstolen. Därtill finns också det system vi kallar för resning, nämligen att en lagakraftvunnen dom, oavsett i vilken instans den avgjorts, kan bli omprövad av Högsta domstolen. Norge har nyligen valt ett annat system. Försvararen redovisar här detta system som i mångt och mycket vida överstiger det svenska vad gäller rättssäkerhet.                                                

 2                                                                                                                               

SYSTEMET I  SAMMANDRAG.

I Norge införde man år 2004 ett nytt system som man kallar Gjenopp-takelse av straffesaker, där en helt fristående instans kan ta ställning till om en lagakraftvunnen dom skall omprövas av domstol. Denna instans skall avgöra om de villkor som gäller för ny prövning, gjenåpning, är uppfyllda.  De grunder som gäller för att fallet skall tas upp på nytt är:

Att det finns nya bevis eller nya omständigheter som kan leda till ett frikännande eller som kan leda till ett lägre straff.

Att behandlingen av saken eller avgörandet strider mot folkrätten, på så sätt att det finns anledning att räkna med att en ny behandling skulle leda till ett nytt resultat.                                                                              

3                                                  

 Att någon som har haft närmare  befattning med saken (åklagare, domare, sakkunnig, försvarare, vittne), gjort sig skyldig till sådan straffbar handling att den kan ha inverkat på domen.  

Att domare eller nämndeman som behandlat saken varit inhabil och det finns anledning anta att det kan ha haft betydelse för avgörandet.

Att Högsta domstolen i sitt avgörande av saken avvikit från gällande praxis.

Att det finns särskilda förhållanden som gör att man kan anta att det råder tveksamheter om domens riktighet och synnerliga skäl talar för att skuldfrågan blir prövad på nytt.  

Gjenopptakelsekommisjonen (på svenska närmast återupptagnings-kommissionen), är alltså en från det övriga rättsväsendet fristående instans, som skall avgöra om en sökande skall få sin sak prövad på nytt i domstol. (Tidigare kallat gjenopptakelse av straffesaker, numera ändrat till gjenåpning av straffesaker).  

Skulle kommissionen besluta att saken skall prövas på nytt skall prövningen ske vid en ny domstol som alltså inte tidigare haft kontakt med målet.                                                                 

 4                                                                                                                       

Kommissionen bestod 2008 av en ordförande, en vice ordförande samt ytterligare tre ordinarie ledamöter. Till detta fanns tre suppleanter.

Kommissionen skall vara sammansatt så att man tillsammans har en bred erfarenhet från domstol, åklagarmyndighet, från försvararyrket och från samhället i övrigt.

Ordföranden, vice ordföranden och en av de ordinarie ledamöterna skall ha juridisk examen.

 

Ordföranden som är heltidsanställd leder kommissionen som består av ett sekretariat med tio anställda varav åtta utredare. Av utredarna är sex jurister och två har politisk/facklig bakgrund. Genom denna samman-sättning garanteras objektiva utredningar.

För att kommissionen skall kunna göra grundliga utredningar kan man kalla den i målet tilltalade och vittnen till samtal eller förhör.  Även i övrigt har kommissionen mycket stora befogenheter på det att objektiviteten inte skall kunna ifrågasättas                         

5                                                                       

 Förre justitieministern Thomas Bodström kritiserade justitiekansler Lambertz när denne talade om det norska systemet. Bodström menade att man i Norge inte hade vårt resningsinstitut och att detta var anled-ningen till att man inrättade Gjenopptakelsekommissionen. Här har Bodström fel!                                                  

I Norge hade man även tidigare möjlighet att på nytt få prövat en laga-kraftvunnen dom. Skillnaden mellan det tidigare systemet och dagens system med gjenåpning var att då prövades frågan om gjenåpning av den domstol vars dom vunnit laga kraft. Idag prövas, som ovan sagts, frågan av en oberoende kommission med bred sammansättning. Det är den objektiva värderingen av ett oberoende organ och den grundliga utredning som dessa personer har ansvar för som har varit avgörande för att så många fall tagits upp på nytt.

I Sverige ligger så gott som allt utredningsansvar på en advokat. Det ligger inte minsta lilla utredningsansvar på ledamöterna i Högsta dom-stolen. En person som dömts, enligt egen mening felaktigt, har inget som helst stöd och kan inte heller få vare sig ekonomisk eller annan hjälp och absolut inte från den stat som dömt. 

6                                                                          

För en i Sverige dömd, skulle alltså det norska systemet tvivelsutan ha oerhörda fördelar. Fördelar som, om vi införde det i Sverige, även skulle komma att skapa ett mycket större förtroende för rättsstaten än som finns idag.

Slutligen, många kommer nog att ropa att ett sådant system har vi inte råd med. Skall vi verkligen slänga pengar på brottslingar.  Mitt svar blir att kostnaden för Gjenopptakelsekommissionen i Norge för år 2008 rörde sig om cirka 13 miljoner norska kronor.

Hur mycket bonus och andra s.k. incitamentsersättningar betalar våra statliga bolag ut till absolut ingen som helst nytta?

SC                                                                          

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1                                                                                                                                                                                                                                                                                                                           

Lambertz om resning mm  Nedan återges justitierådet Göran Lambertz artikel i Advokatsamfundets tidskrift nr 1 2010

Gästkrönika Göran Lambertz: Resning, juridik och rättvisa

”Att tvingas ta hänsyn till allt som läggs fram i målet innebär naturligtvis en belastning för domstolen. Men intresset av att en person som troligen är oskyldig ges chansen till en ny prövning har bedömts väga tyngre.”
 
Häromdagen kom ett utredningsbetänkande med förslag som innebär bättre möjligheter att få resning för den som har dömts för brott (SOU 2009:98). Det ska bli lättare att återuppta förundersökningen och det klargörs när detta ska ske. Den som vill söka resning får oftare hjälp av en advokat.

Jag tänkte passa på att här oombedd lägga fram ett kompletterande lagförslag. För att om möjligt skynda på lagstiftningsförfarandet tar jag med alla de tre traditionella delarna i ett lagförslag: överväganden, lagtext och författningskommentar.

 

2                                                                                                                                                                                       

 

 

Jag har tidigare föreslagit att det liksom i Norge ska inrättas en särskild nämnd för prövning av resningsärenden. Det tycker jag fortfarande, men saken är inte aktuell och jag lämnar den därhän nu.

Men en annan resningsreform pockar på. Den hänger ihop med ett avgörande från Högsta domstolen (HD) som inte har blivit särskilt uppmärksammat och som gör det svårare att få resning. Jag tror det är dags att skapa ett slags rättssäkerhetsventil i resningsärenden.

Ungefär så här kan ett utkast till propositionstext se ut.

Överväganden

I dag kan den som har dömts för ett brott få resning om det kommer fram någon ny omständighet eller något nytt bevis och personen sannolikt skulle ha frikänts om domstolen hade haft kunskapen redan då. Det kan också bli resning om det nya tillsammans med det gamla gör att det finns synnerliga skäl att på nytt pröva om den dömde är skyldig. Det kallas tilläggsregeln.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 3                                                                                                                                             

Det har visat sig att effekten av reglerna ibland blir att den så kallade orubblighetsprincipen får alltför stort spelrum på bekostnad av ”sanningsprincipen” (jfr SOU 2009:98 s. 66 och 84). Det blir viktigare att en dom står fast än att den görs om när den är fel. Så bör det inte vara. ”Att i alla lägen upprätthålla lagakraftvunna avgöranden som materiellt sett framstår som felaktiga [– – –] skulle undergräva allmänhetens förtroende för rättsväsendet och anses stötande för rättskänslan.” (Se SOU 2009:98 s. 66 med hänvisning till SOU 1938:44 s. 65.)

Problemet uppkommer särskilt vid den andra resningsansökningen, liksom vid den tredje osv. I ett avgörande den 18 november 2009 (mål Ö 524-09) prövade HD den andra resningsansökningen från en man som år 2002 dömdes för mord till fängelse på livstid. Domstolen konstaterade att de nya omständigheter som nu åberopades var av liten betydelse jämfört med dem som hade förts fram i ansökan nr 1. Ska HD då göra en fullständig prövning av materialet eller avslå på i huvudsak formella grunder? Domstolen uttalade i denna fråga:

 

4                                                                                                                    

Situationen kan emellertid vara den att det nya material som åberopas till stöd för en andra resningsansökan visserligen inte saknar all betydelse men är så marginellt att det inte skulle ha kunnat inverka på bedömningen, om materialet hade förelegat även när den första ansökningen prövades. Det saknas då skäl för HD att göra någon ny värdering av det material som åberopades till stöd för den första ansökningen.

Någon fullständig prövning ska alltså inte göras. HD ska bara konstatera att det nya materialet inte hade kunnat få någon betydelse vid den första prövningen. Resonemanget är begripligt och ganska logiskt, men det förstärker orubblighetsprincipens problem. Den av HD fastlagda regeln saknar ventil för den situationen att domstolen – eller enskilda domare – anser det troligt att den dömde är oskyldig. Denna uppfattning kan de normalt inte tillägna sig utan att studera målet noggrannare än de egentligen borde enligt den nya regeln. Men likväl kan det inträffa.

                                                                                   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                                                                                                                                                 

 5                                                                                        

 Följden av den nya regeln torde vara att resningsansökningen ska avslås även om man kommer fram till att den dömde nog är oskyldig. Från ett rättighetsperspektiv ter sig detta inte godtagbart. Enskilda bör inte offras på det sättet på rättssystemets bekostnad. Det bör därför införas en bestämmelse som gör det möjligt att bevilja resning i ett sådant fall. Det kan invändas att redan den så kallade tilläggsregeln erbjuder en sådan möjlighet, men prejudikatet synes inte ge utrymme för att använda denna regel som rättssäkerhetsventil på det sätt som nu avses.

Den nya bestämmelsen bör ge uttryck för grundsatsen – i strid med den nuvarande orubblighetsprincipen – att resning alltid ska beviljas om man vid en förnyad prövning av allt som har kommit fram finner det troligt att den dömde är oskyldig.

 

 

 

 

 

6                                                                                                                                                                                    

Lagtext

58 kap. 2 § andra stycket RB

Resning ska beviljas i brottmål om det på grund av vad som har blivit känt efter domen finns anledning att tro att den tilltalade är oskyldig.

Författningskommentar

I den nya bestämmelsen föreslås en ny ventil för resningsmål. Den utgår från en grundsats av innebörd att ett rättssystem måste tillåta att en person kan slippa ifrån en dom för ett brott som han eller hon troligen inte har begått.

Enligt det nya andra stycket i 58 kap. 2 § rättegångsbalken ska resning beviljas om det på grund av vad som har blivit känt efter domen finns anledning att tro att den dömde är oskyldig. Härmed avses detsamma som att det ska bedömas ”troligt” att personen inte är skyldig, alltså att sannolikheten för detta väger över.

                                                               

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                                                                                          

Det ska alltså göras en ny preliminär prövning. Och till skillnad från vad som gäller enligt första stycket punkt 4 i paragrafen ska domstolen bedöma hur skuldfrågan ter sig vid prövningstillfället.

Att göra en bedömning av vad som är ”troligt” är ovant för domstolarna. Normalt prövar ju domstolen skuldfrågan utifrån en bedömning av om det finns rimligt tvivel om den tilltalades skuld. Och i resningsmål ska det i dag bedömas vad den domstol som har meddelat den fällande domen skulle ha kommit fram till om den hade haft kännedom om nytt material. Här blir i stället frågan vad som ter sig troligast vid den nya bedömningstidpunkten. Även om denna prövning ofta torde vara svår, är det rimligt att kräva av rättssystemet att den görs.

Den nu angivna prövningen måste, för att ventilen ska få avsedd verkan, göras vid varje resningsansökan. Den domstol som prövar ansökan får alltså inte avslå den på den grunden att materialet skiljer sig bara marginellt från vad som tidigare har kommit fram. Att tvingas ta hänsyn till allt som läggs

                                                                                                                    

 

fram i målet innebär naturligtvis en belastning för domstolen. Men intresset av att en person som troligen är oskyldig ges chansen till en ny prövning har bedömts väga tyngre.

Det är inte troligt att lagstiftaren antar mitt erbjudna lagförslag. Men jag har under mina år som JK fått intrycket att juridiken ibland är rättvisans fiende. Om reglerna inte ger utrymme för att bevilja resning för en person som domstolen bedömer troligen vara oskyldig, är det nog ett exempel på detta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

A great nation is like a great man:
When he makes a mistake, he realizes it.
Having realized it, he admits it.
Having admitted it, he corrects it.
He considers those who point out his faults
as his most benevolent teachers.