Det är vår plikt att försöka kartlägga de lojaliteter, okunnigheter och motkrafter som till exempel hindrar att "allmänläkaren" och "obducenten" får upprättelse.

Jag förvånades när jag läste juridik på 1960-talet och sedan blev domare över att man inte någon gång undervisades i och knappt diskuterade bevis­frågor. Varje domare fick fundera själv. Som pensionär anser jag att någon kanske kan ha glädje av mina fynd. När jag sedan tänkt över orsaken till denna brist har jag funnit den i vårt sätt att utnämna domare och i vår så kallade rättspositivism. Och blivit skrämd.

För lagstiftaren / rättspositivisten är det inte så viktigt att det blir en rättvis dom, det är viktigare att det statueras exempel, att samhälls­maskineriet kan arbeta vidare. Därför är frågor om bevisning inte prioriterade. Därför vill man inte gärna bevilja resning eller gottgöra fel.

Makt eller rätt?

Skall makt, pengar eller vältalighet avgöra vem som får rätt? Så är det väl ändå inte i Sverige? Jodå, därför handlar denna sajt om:

* hur våra domare utnämns,
* domarnas ansvar för utredningen i domstol, och
* rättspositivism

En riktig dom är ett samhällsintresse, grunden för fortsatt samlevnad. Oriktiga domar skapar bitterhet. Därför bör domstolen också ta ansvar för att ut­redning­arna blir fullständiga. Jodå, vi har mycket att vara stolta över.

Mer om frågan makt eller rätt som avgörande: Om allt ansvar för sakernas utredning ligger hos åklagare och försvar, då beror  allt på vem av dem som har resurserna. Makten, pengarna. Det är inte bra. Vi måste återgå till att domstolen tar på sig granskning av hur utredningarna har skötts. Inte bara lyssna på vad som läggs fram. I anglosachsiska länder, där man har så kallad adversary system, är kritiken hård.

1) UTNÄMNINGAR: Det har blivit så att den som vill bli ordinarie domare snarast efter praktikantarbetet bör söka arbete i departement eller riksdagens utredningar. Inte förbättra sig i domar­uppgifter. Vad för arbete som helst duger, t ex vägtrafik, patent, fondbörsen. Ytterst sällan något som ger erfarenhet för domararbete och då något specialiserat. Mera statistik än enskilda fall. Så började det under 1970-talet och har fortsatt sedan dess. Bland riktiga domare går dessa till domare förklädda regerings­tjänstemän under öknamnet "politruker". Namnet är adekvat. De utses ofta till så kallade chefs­domare, där syns okunnigheten mindre. Även det en ny uppfinning. Läs mer: Utnämningar

2) BEVISNING I DOMSTOL: Våra domare saknar utbildning i värdering av bevis eller i utredningsmetodik. Det finns ingen undervisning i ämnet under juristutbildningen och inte heller under domarkarriären. Sådana kunskaper skulle behövas för att man skall kunna ta ansvar för att utredningar är fullständig. Sajten innehåller litet av vad jag själv har lärt mig. Det borde uppdateras genom ett bevis­rättsligt institut. Läs mer: Bevisprövning

3) RÄTTSPOSITIVISM: Rättsregler måste vi ta ansvar för själva, men man utgår alltför mycket från att allt mänskligt handlande kan förutses av lagstiftarna. Den enskilde domaren måste få använda humanistisk erfarenhet som komplement till lagen.I Sverige hjälper det t ex inte om den, som har handlat fel, gör sitt bästa för att reda upp situationen, reparera skadan, berätta hela sanningen, visa insikt om det oriktiga i sitt handlande, efter förmåga bidrar till upprättelse och försoning. Straffet blir lika. Domarna är inte betrodda att ta sådana hänsyn. Det leder till onödiga förnekanden och ökad konfrontation. Läs mer: Rättspositivism