OM REDAKTÖREN, BO SEVERIN Från naiv tilltro till förvåning, till häpnad, till skepsis, till försök att beskriva vad som är fel. Jag, Bo Severin, som är redaktör för denna hemsida, var rådman i Norrköpings tingrätt åren 1975 - 1984, och i Lunds tingsrätt 1984 - 1995. Efter ett liv i allmän domstol har jag många tankar om rättsväsendet. Som juridikstuderande förvånades jag ofta över att det inte ingick något om bevisvärdering i kursmaterialet. Redan som tingsfiskal upplevde jag några ögonöppnare: En läkare, överläkare, som medvetet ljög i ett intyg, som ingavs i ett vårdnasmål (han erkände när jag hade kallat honom till förhandlinge, han hade menat väl men inte tänkt på konsekvenserna). En byggnadsingenjör som presterade en uppsättning fakturor, körjournalet och tidslistor, samt stödde alltsammans med egna och andras meneder, till en grävskopa avslöjade verkligheten. Nyfikenheten var väckt på allvar. Jag kom särskilt att intressera mig för bevisvärdering efter att ha handlagt ett större mål angående åtal för narkotikasmuggling. I utgångsläget hette det att man hade fångat "den största narkotikaligan i norra Europa". De närmare omständigheterna framgår bäst om man läser professor Arne Trankells utlåtande i fallet. Den bakomliggande situationen var att jag plötsligt fick överta ett brottmål där sex personer hade varit berövade friheten under flera månader och underkastade omfattande förhör. Tiden mellan åtalets väckande och därmed presentation av förundersökningen och huvudförhandlningens början räckte inte till för en granskning av just förundersökningen. Eftersom bevisningen i målet i allt väsentligt skulle bestå av vad en åtalad hade berättat bestämde jag mig för att låta Trankell, känd för sina vittnespsykologiska studier, granska materialet. Det blev en överraskande resa och var en lyckträff. Trankells redovisning talar för sig själv. Diskussionerna med Trankell under resans gång - i öppenhet med deltagande av åklagare och försvarare - var ovärderliga. De var också i samklang med den insikt om rätten att tolka rättegångsbalken, som kom till uttryck vid dess genomförande. En annan iakttagelse var frånvaron av intern diskussion inom domarkåren. Från mina år som banktjänsteman var jag van att förslag och ifrågasättanden ingic i en fortlöpande och med glatt humör förd diskussion med kollegor och förmän. Sammanträffandet med Trankell ledde till fortsatt utbyte av tankar och att jag fick tillfälle att delta både i några av hans seminarier och framförallt i The Stockholm Symposium on Witness Psychology, 1981, där experter på bevisvärdering från bl a USA, England, Kanada, Tyskland, Japan och Sverige under Trankells ledning förmedlade kunskaper. Där var jag den enda svenska domare som deltog. Detta ledde till en insikt om att det finns avsevärda kunskaper på området samt att detta i stort sett var okänt i Sverige. Inte nog med att kunskaperna var okända, det fanns inom juristkåren ett uttalat motstånd mot att låta Trankell och hans kollegor inom vittnespsykologiska laboratoriet vid Stockholms universitet bidra med expertis. Trankel var i grunden humanist. Efter Trankells alltför tidiga död i cancer 1984 tillspetsades situationen genom att personer med olika grader av psykologiska kunskaper, "kliniska psykologer" förklarade sig vara experter på att "tala med barn". Samtidigt saknade de tillgång till Trankells metodik. Förhållandet orsakade stor förvirring och birdrog till att misstänkliggöra begreppet vittnespsykologi. Under åren efter symposiet försökte jag, för kollegor inom domarkåren, peka på den kunskapsbank som finns att tillgå, men lyckades inte vinna något större intresse. Ett antal rättsfall där domstolar har misslyckats med bevisbedömningen borde enligt min uppfattning ha medfört en större öppenhet gentemot Trankells infallsvinklar. Professorn i processrätt i Lund, Ulla Jacobsson, önskade hjälp med undervisningen i bevisvärdering. Därför flyttade jag 1984 till Lunds tingsrätt. Symposiet ledde också bekanskap med en professor vid universitetet i Köln, Udo Undeutsch. Jag hade förmånen att vid hans upprepade besök i Sverige diskutera utsageanalys med honom. Jag deltog också vid ett flertal av honom utförda polygrafundersökningar och diskuterade de bakomliggande teorierna med honom. Jag anser att mina unika erfarenheter av diskussioner med Trankell och Undeutsch, och deras efterföljare, t ex Astrid Holgersson, ger mig rätt att vädja om större intresse för utsageanalys. För att få tid att skriva - och på grund av trötthet - bestämde jag i januari 1995 att jag skulle söka pension till 60-årsdagen i december. Samtidigt hyrde jag en kontorslokal för att kunna förena skrivandet med rådgivning åt allmänheten. Efter pensioneringen blev jag bötfälld för vissa formella fel. Allvaret i detta kan diskuteras men är inte ämnet för detta skrivande. Ingen part var skadad, men jag borde kanske skyddat mig genom att alltid vara strikt formell. Om detta hade varit min natur så skulla jag kanske ha varit en sämre domare. Numera - för sent - vet jag att de formella felen och tröttheten hade samband med ögonsjukdomen glaukom, vilken medför fläckvis blindhet. Själv är jag stolt över min tid som domare. Jag har inte, som hovrätt och högsta domstol, satt några oskyldiga i fängelse. 1994 auskulterade jag med stöd av Nordiska Rådet under fyra månader i Köpenhamns Byret och i Danmarks Östre Landsret, samt skrev en rapport. Enligt min uppfattning finns det drag i det danska rättskipningssystemet som vi i Sverige gott kunder ta till oss. Jag tänker på den starka viljan att lösa aktuella problem och mindre av benägenheten att skapa prejudikat. Jag uppfattade de danska domarna som skickliga analytiker. Övrig kuriosa om mig: - 1987 ledde jag ett tredagarsseminarium i vittnespsykologi för domare. - Under åren 1967 - 1984 undervisade och examinerade jag propedeutisk kurs i juridik/juridisk introduktionskurs. - 1984 - 1991 var jag aktiv som amatörskådespelare i ett antal av Malmö Studioteaters framgångsrika uppsättningar. Under samma tid medverkade jag i professor Modéers rättshistoriska rättegångsspel på olika order, då i roll som argsint häradshövding. - Under studietiden arbetade jag sammanlagt två år som baktjänsteman. Det var lärorikt, men jag förstod snart att det inte borde nämnas. Ett tack till stiftelsen San Michele som lät mig få ro att arbeta med detta under några soliga veckor på Capri år 2009. San Michele, Le Sfinge San Michele, Loggian