START
UTNÄMNINGAR
BEVISPRÖVNING
RÄTTSPOSITIVISM
ATT VÅRDA
DEBATT
Cross-examination
Moral failure
Conceiling pattern
En modernare rättegång
Ett märkligt replikskifte
Agell, Rättsutvecklingen
OM BO SEVERIN
lLLUSTRATIONER


VAR TOG VÅRA RIKTIGA DOMARE VÄGEN?

I diktaturer får domstolarna order. I Sverige placerar regeringen sina tjänstemän direkt som domare i bland annat våra tingsrätter och hovrätter. Regeringen ger inte domarna order i enskilda fall men om domarna har anknytning till regeringen framstår skillnaden inte som stor. Det menar Bo Severin, pensionerad rådman i tingsrätt.

Nyligen har lagmannen i Göte­borgs tingsrätt, det vill säga re­geringens tidigare rikspolis­chef, dessutom lagt fram förslag att domarnas rätt att självmant begära komplettering av utredningar skall tas bort. Rikspolischefens/lagmannens förslag innebär domarnas abdikation, samt skulle leda till en övergång till det engelsk-amerikanska systemet Trial by battle.

Tanken att domaryrket kräver sär­skild kompetens, annorlunda än att efter direktiv fullgöra statliga utred­ningar, har fallit i glömska. Juristutbildningen var tidigare inriktad på att träna för en domare viktiga förmågor. En jur. kand. blev först notarie i tingsrätt, där­på aspirant i hovrätt, följt av fyra år som yngste domare på nytt i tingsrätt samt prövades ytterligare något år i hovrätt. Den som slutligen godkändes var efter drygt åtta år berättigad att söka ordinarie domartjänst. Han/hon var då tränad i allt mänskligt, hade mött människor i nöd, hade studerat bevisproblem i många rättsfall, disku­terat med andra domare samt med för­svarare och åklagare. Kunde objektivt granska en förundersökning och i sam­råd med parterna begära komplette­ringar.


Då regeringen nu utnämner do­mare läggs all vikt på sådant som inte har med domaruppgiften att göra, till exempel mångåriga utredningar. Eller ordförandeskap i projektledning i Domstolsverkets samarbete med Ryss­land och Bulgarien eller uppdrag i Inte­gritetsskyddsrådet vid Försvarets radioanstalt. Våra domare bör ha självständigt ansvar och inte bara se till formella regler för en tvekamp. Mord­domarna mot Tomas Quick är exempel på att domarna kan abdikera från sin skyldighet att granska och i stället nöj­er sig med åklagarens och försvarsad­vokatens framställningar. Hur har det kunnat bli så här? Svaret är utnämningspolitiken.

Vid domarutnämningarna första halvåret 2012 nämndes inte en enda gång som merit utredningsmetodik med betydelsen att avse ett konkret faktum eller händelseförlopp, som skall bedömas. Den högsta posten, hovrättspresident, tillföll en av reger­ingens generaldirektörer. Hon utnämn­des på grundval av starka rekommen­dationer från Regeringskansliet. Liknande bakgrund har också de an­dra som utnämndes.


UTNÄMNINGSPOLITIKEN visar att man inte förstår vad arbetet som domare kräver av sin utövare. I departements­arbetet försöker man förutse och påverka framtiden. För domaren gäller däremot att kunna se alla komplikatio­ner som den enskilde ställs inför och som ingen lagstiftare kan förutse. Som någon klok man sagt, att granska ett ton information innan ett gram juridik tillämpas. Att förstå vad som sägs bak­om orden, vad som inte sägs samt att genomskåda lögnerna, överdrifterna, inställsamheten. Det finns tekniker för sådant arbete.


Tingsrätternas egentliga uppgifter fordrar djupa insikter i grundläggande människokunskap och i bevisvärde­ring. Eftersom dessa förmågor inte be­handlas i juristutbildningen innebar den tidigare domarkarriären en bättre grund för domarna än den nuvarande, där till och med erfarenheter från ar­bete i hyresnämnder, miljödomstolar eller statens förvaltningsdomstolar får meritera till domartjänst. Vidare fortsätter domare att arbeta för regeringen under sin tjänstgöring. Ett halvt yrkes­liv i regeringens tjänst är inte en förbe­redelse för domarens roll som ett obe­roende värn för medborgarna. Mera som språkrör gentemot undersåtar. Domare skall börja med att klarlägga vad som är bevisat och först därefter göra klart hur lagen siktar på den ut­redda situationen. Domaren skall alltså inte börja med att leta efter fall att till­lämpa regeringens och riksdagens eller allmänhetens vilja på. Domstolsverket har som slogan att lika fall skall bedö­mas lika. Det är en uppmaning till do­marna att stereotypera fallen, att leta efter någon minsta gemensam nämna­re i sitt jämförelsearbete. Rättssäkerhet kräver i stället att olika fall bedöms oli­ka. Av en utbildad, bildad, rättrådig och självständig domarkår.


EN HOVRÄTTSPRESIDENT har formule­rat departementstjänstemännens krav:
"Avslutningsvis vill jag framhålla att jag anser att det börjar bli ett problem att konkurrensen om befordrade do­martjänster på attraktiva domstolsor­ter nu är så stor att påfallande många duktiga och lämpliga sökande ser det som hopplöst att någonsin få en sådan tjänst. Det kan i längden bli destruktivt och nedbrytande att oerhört kvalifice­rade personer, som tillhör toppskiktet inom juristkåren, inte har tillräckligt många befordrade tjänster att gå vida­re till. Det borde enligt min mening ske en utveckling av tjänstestrukturen så att olika typer av specialisttjänster, mellanchefsposter av olika slag m.m. inrättas i domstolarna."

Tydligt, eller hur?

Bo Severin

Pensionerad rådman i tingsrätt

DEBATT

Vår tids största rättsskandal, "Allmänläkaren och Obducenten"

Mina egna tankar om domarnas tystnad:

Varför tar våra domare inte upp problem till debatt?

Tänkbara svar:

- Kollegialitet och egenintresse. Systemet är uppbyggt så att protester straffar sig.

- Talesättet: "Man skall inte kvälja dom".

- Talesättet: "Man skall inte kacka i eget bo". (Framfört till mig av en politruklagman, när jag som ung fiskal hade uppmärksammat honom på felaktigheter. Han var rädd att jag skulle gå till pressen, vilket jag inte hade tänkt.)

- Offentlig kritik kan minska den rättsökande allmänhetens förtroende för domstolsväsendet.

- Bristande självförtroende

- Argumentet att om man inte själv har suttit med vid förhandlingarna och haft tillfälle att gå igenom saken på det sätt som den dömande domstolen kunde, då skall man rimligen inte kritisera det man inte har tillräcklig kunskap om.

- Den som framför kritik internt eller offentligt betraktas som farlig. Motåtgärden att diskreditera vederbörande sätts omedelbart in bakom ryggen. Så är det.

Varför tar inte fler advokater upp angelägna ämnen?

Svar: Till mig säger advokater att de, som är frispråkiga straffas med att få sina debiteringar prutade, med att inte bli rekomenderade av polis eller utsedda av domstol. Men samfundet då?

 

ADVOKATSAMFUNDET UTTALAR SIG OM TYSTNAD

Nedan återges à propos tystnadskravet, Anne Rambergs artikel i Advokaten, "Den mediala dramaturgin runt Quick kan skada rättsväsendet", Advokaten Nr 1 år 2009.

Anne Ramberg är generalsekreterare i Sveriges Advokatsamfund

Förra året avslutades med en intensiv och delvis känsloladdad debatt i medierna om tillståndet i rättssamhället Sverige. Intresset orsakades av två program i SVT om Thomas Quick.
Temat i SVT:s program var att Quick var oskyldigt dömd för de mord han erkänt och att polis, åklagare, domare samt försvarsadvokaten medverkat till detta rättsövergrepp. Det var allvarliga anklagelser som riktades mot rättsväsendet och Quicks försvarsadvokat. Debatten reser viktiga frågor om försvararrollen.
Det är för mig såväl omöjligt som olämpligt att ha en uppfattning om huruvida Quick är skyldig eller oskyldig till de åtta mord han erkänt och dömts för av fem domstolar. Det är likaså omöjligt för mig att ha någon som helst uppfattning om huruvida det har förekommit felaktigheter eller slarv under förundersökningarna eller efterföljande domstolsprövningar. Jag har varken läst domarna eller förundersökningarna och inte heller varit närvarande vid någon av domstolsförhandlingarna. Jag misstänker dessvärre att många debattörer delar denna okunskap med mig, vilket inte hindrar dem från att ha mycket bestämda åsikter i ansvarsfrågan.
Många förefaller på ibland oklara grunder vara övertygade om inte bara Quicks oskuld utan också att polis, åklagare, domstolar och Quicks försvarsadvokat varit försumliga eller, till och med, medvetet handlat i syfte att få Quick felaktigt dömd. De som, rätt eller fel, tror på Quicks oskuld antyder att rättsröta råder och att vi står inför århundradets största rättsskandal.
Låt mig med anledning av Quick-debatten gör några allmänna observationer. Det räcker inte att en tilltalad visar sig ha ljugit när han erkänt de brott han dömts till ansvar för, för att hävda att den tilltalade blivit felaktigt dömd. Han kan mycket väl vara rätt, om än oskyldigt, dömd. En annan sak är att den dömde i efterhand kan ha goda skäl att ansöka om resning. Om så är fallet beträffande Quick har jag givetvis ingen uppfattning om.
Det har framförts olika ståndpunkter om hur Quicks försvarsadvokat skulle ha agerat och vilka skyldigheter en försvarsadvokat i allmänhet har i de fall där den misstänkte erkänt ett brott. Försvarsadvokaten har en mycket svår roll. Jag har inte underlag för att bedöma hur Claes Borgström skötte sina försvararuppdrag. Det ankommer heller inte på mig att i detta sammanhang recensera hans försvararinsats. Men det finns anledning att i denna kontext göra några generella påpekanden om advokatrollen och försvararuppdraget.
Advokaten har, inom ramen för vad lag och god advokatsed stadgar, en absolut lojalitetsplikt i förhållande till sin klient. Det betyder att det är klientens intresse som skall tillgodoses. Som huvudregel gäller också att advokaten skall följa klientens instruktioner. Advokatens uppgift är inte att positivt verka för att sanningen skall komma fram. Det tillkommer inte advokaten att uppträda som åklagare eller domare. Dessa roller innehas av andra. Försvarsadvokatens huvuduppgift är i stället att granska åklagarens bevisning och se till att allt som talar till den misstänktes förmån kommer fram, att identifiera alternativa hypoteser, att om möjligt verka för att förundersökningen läggs ned och åtal inte väcks, samt att i förekommande fall argumentera i påföljdsfrågan. Detta är den normala situationen i brottmål där klienten förnekar brott.
Advokaten har i allmänhet inte någon undersökningsplikt. Han kan normalt ta uppgifter som klienten lämnar för goda, såvida inte särskilda skäl föranleder det. Advokaten får således i varje enskilt ärende bedöma om det kan finnas särskild anledning att kontrollera uppgifter lämnade av klienten. Detta kan vara fallet när det gäller utpekande av annan som brottsling eller när det är fråga om uppseendeväckande uppgifter. Enligt min mening skulle en sådan skyldighet kunna åvila försvarsadvokaten om det till exempel som i Quick-fallet är fråga om erkännande av ett stort antal mord.
Denna regel måste ses i ljuset av advokatens så kallade negativa sanningsplikt. Den innebär att advokaten inte får ljuga. Han får inte heller framlägga bevisning som han vet är falsk eller på annat sätt undertrycka eller förvanska bevisning. Advokaten får inte åberopa ett vittne som han vet kommer att begå mened. Han får likaså inte lämna en uppgift som han vet är osann och inte heller bestrida en uppgift som han vet är sann.
Advokaten får emellertid inte mot klientens instruktioner erkänna viss handling eller medge viss omständighet. Advokaten är heller inte skyldig att lämna uppgift eller tillhandahålla bevis som talar till klientens nackdel om det inte finns en laglig skyldighet att göra det. Sådan skyldighet föreligger aldrig för en försvarsadvokat. Denne kan därför aldrig höras som vittne enligt reglerna om frågeförbud i rättegångsbalken. Bakgrunden är att reglerna i rättegångsbalken om parts sanningsplikt inte är tillämpliga på part i brottmål. Det leder till att försvarsadvokatens ställning i viss mån skiljer sig från målsägandebiträdets eller ombudets i ett tvistemål. Rättsordningen accepterar att klienten får ljuga. Men, advokaten får dock inte stödja sin klients talan på en uppgift som han vet är osann. Om klienten till exempel hävdar att han är skyldig men till advokaten uppger att han kommer vidhålla sitt förnekande är advokaten i princip skyldig att frånträda uppdraget eller i vart fall vara helt passiv i skuldfrågan. Detsamma gäller om klienten har erkänt brottet men för advokaten avslöjar att han är oskyldig. Det var någon annan, som han av olika skäl skyddar, som utfört gärningen.
Om klienten väljer att göra sina avslöjanden till advokaten i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen uppkommer ett moraliskt dilemma för advokaten. Advokaten är ju som huvudregel skyldig att frånträda uppdraget. Om han avsäger sig uppdraget i detta läge riskerar han dock att skada klientens sak och göra sig skyldig till brott mot lojalitetsplikten. Han kan heller inte ange skälet till att han begär sitt entledigande. Det skulle dessutom strida mot tystnadsplikten. Samtidigt får han inte åberopa omständigheter som han vet är falska.
Det kräver därför hög integritet och gott omdöme för att hantera denna typ av etiska dilemman, som advokater inte sällan ställs inför. Erfarenheterna visar emellertid att det är mycket sällsynt att klienten efter att ha avslöjat sanningen inför advokaten inte gör sammaledes inför domstolen.
När det gäller att argumentera i påföljdsfrågan kan försvarsadvokaten också ställas inför svåra etiska överväganden. Enligt min mening är advokaten också här hänvisad till klientens instruktioner. Jag har svårt att se hur en advokat med bibehållen lojalitetsplikt skulle kunna argumentera för sluten psykiatrisk vård om klienten motsätter sig detta och förordar fängelse eller tvärtom. Advokaten är likaså bunden av klientens anvisningar när det gäller överklagande.
Att, som framförts under debatten, kräva att försvarsadvokaten i strid med den tilltalades instruktioner skulle ha argumenterat för dennes oskuld och efter fällande domar ha överklagat till hovrätten kan inte anses vara i överensstämmelse med advokatetiken. Om, som jag av rapporteringen i medierna förstått, advokaten i detta fall dessutom trott på klientens skuld vore det enligt min mening inte försvarbart om denne mot klientens vilja överklagade.
Om advokaten på goda grunder däremot varit av uppfattningen att förundersökningen var felaktig, domstolarna usla och klienten galen, men oskyldig, skulle advokaten istället vara hänvisad till att begära sitt entledigande. Detsamma skulle vara fallet om advokaten finner omständigheter som övertygande talar för klientens oskuld och som skulle leda till att klienten skulle kunna frikännas om dessa omständigheter kom till domstolens kännedom. I det läget synes mig advokatens enda handlingsalternativ vara att frånträda uppdraget. Samtidigt måste man komma ihåg att också försvarsadvokaten kan missta sig. Försvararen måste därför vara mycket återhållsam med att försöka få klienten att erkänna.
En annan sak är att advokaten skall råda sin klient att tala sanning. Försvararuppdraget bygger på förtroende. Det förutsätter att den tilltalade kan lita på att försvararen behandlar de uppgifter han får av klienten förtroligt. Annars skulle ju en tilltalad riskera att få ett sämre försvar med en advokat vid sin sida än om han inte hade någon försvarsadvokat alls.
Den mediala dramaturgin riskerar att skada tilltron till rättsväsendet och advokatkåren. Frågor om beviskrav och bevisprövning är centrala ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Frågan om hur beviskravet ”att det skall vara ställt utom rimligt tvivel” skall tolkas och praktiskt tillämpas förtjänar analys och debatt. Justitiekanslern har inbjudit till ett seminarium i ämnet. Det tycker jag är bra. Rättsväsendet och advokatkåren måste ta ansvar och aktivt medverka i detta arbete. Det skall inte överlämnas till rubriksättare av löpsedlar i tidningar och tv.
Anne Ramberg, generalsekreterare
Red:s kommentar
När Göran Luterkort recenserade Sol M. Linowitz, The Betrayed Profession i Advokaten nr 2/95 s. 24f, så hade han inte svårt att instämma med Linowitz: "Teknokraten har ersatt humanisten".
Hur är det i dag, har håde domare och advokater med ett citat från boken anslutit sig till uppfattningen att: "When you are teaching law, you seem to abdicate responsibility for moral judgment."
Anledningen till att Verbalt.se tar in Anne Rambergs artikel är att där saknas den centrala frågan i Quick-fallet, nämligen om domstol, åklagare och försvarare har analyserat hur Quicks berättelser har tillkommit, deras utveckling mot bakgrund av ställda frågor och till honom lämnad information.

 

 

 

You can place news, pictures or advertisements here.
Bo Severin