VÄGEN TILL DOMARE Mina domarminnen börjar i Vimmerby, staden som har blivit symbol för idyll. 1962 var där inte mer idyll än i andra små svenska städer. Dagens välstånd fanns inte. Jag började som notarie i Sevede och Tunalängs domsagas häradsrätt där Sture Hasslow var häradshövding. Humanistisk, noggrann, krävane och rättrådig. Notarierna fick först sköta fastighetsärendena samt ärenden angående förmyndarskap, bouppteckningar mm. Det innebar ansvar för beslut och nära samtal med bygdens folk. Kontakter utåt Förtroendemän av olika grader sökte notariens hjälp med alla livets och dödens juridiska problem. Respekten var ömsesidig. Samtalen inskränkte sig inte till det mest rationella. Man delade med sig av erfarenheter. Personundersökningar En viktig uppgift var att utföra personundersökningar. Det innebar att söka upp åtalade och genom samtal kartlägga deras situation. Hur såg förutsättningarna för villkorlig påföljd ut? Huvuduppgiften var att kunna lämna förslag till övervakare. Uppdraget utfördes genom samtal med den åtalade, med närstående, med lärare och konfirmatonspräst och med arbetsgivare. Genom ömsesidigt klarspråk uppstod ofta ett gemensamt ansvarstagande i denna krets. Någon åtog sig i regel att vara övervakare. Humanism När domstolen dömde villkorliga domar uppstod det en atmosfär i sallen som innehöll en uttalad eller underförstådd överenskommelse mellan den "stränge" domaren och den dömde om en bättre framtid. Den dömde visste att han vid återfall skulle få träffa samma domare igen. En skyddskonsulent träffade regelbundet häradshövdingen och redovisade hur de dömda klarade livets svårigheter. Själva rättegången hade ofta en, för alla inblandade, läkande verkan. Hasslow var inte ensam humanist. Häradshövdingen i Mjölby besökte t ex alltid själv en åtalad i hemmet om det fanns risk för fängelsedom. Så småningom fick notarierna mera bistå med själva dömandet. Mot slutet blev jag anförtrodd att själv hålla ting med lämpliga mål. De många samtalen med folk i bygderna hade då gett en viss erfarenhet när det gällde konsten att skilja på skvaller och sanningsvilja. Hovrätt och vägen vidare Presidenten Joel Laurin i Göta hovrätt höll reda på hur notarierna i domstolarna skötte sig och var aktiv när det gällde att rekrytera aspiranter till hovrätten. Det blev min väg. Efter ett år av mangling i hovrätten beträffande analysförmåga och lagtillämpning kom godkännande som fiskal. Därefter fyra år som adjungerad domare i underrätt. Ett av dessa år var jag tillförordnad tingsdomare i Linköpings domsaga. Det innebar bl a att jag en gång i månaden höll ting i tingsstället i Kisa. Det var en förnämlig upplevelse. Enkelt, en notarie och jag tog bussen till den anspråkslösa lokalen där nämndemän från orten mötte upp. Några enkla bord och stolar var all inredning som behövdes. Det var en fullkomligt naturlig och enkel situation som inte hövde någon pompa och ståt. Kort efteråt drogs tingsstället in till välartikulerad sorg bland Kisaborna. Jag tror att dessa åtgärder, som avlägsnat rättskipningen från allmänheten, har varit skadliga. Efter en ny sejour i hovrätten kom det definitiva godkännandet. Tidpunkten för det var avgörande för turordningen till ordinarie tjänst. Det var ett välgörande system som inbjöd till samarbete och gjorde tjuvnyp domare emellan mindre lönsamma. Ansvar Inte alla aspiranter i hovrätten blev gokända. Regeln var att de som inte ansågt fullt lämpade blev underrättade om att de borde söka sig till annan verksamhet. Men de som hade blivit godkända kunde i trygghet välja mellan att snabbt bli ordinarie på någon mindre attraktiv ort, kanske deras egen hemort, eller vänta längre på sitt drömmål. Mellantiden fylldes med förordnanden som domare. Ingenting hindrade ett intresse för rättssäkerhetens olika problem att bli odlat. Finansdepartementet Efter assessorsförordnandet blev det för mig arbete i finansdepartementet där jag arbetade praktiskt med kilometerskatt samt med frågor om reglerna för Stockholms fondbörs. I och för sig intressande, men utan värde för domaryrket. Efter två år erbjöds jag, i vederbörlig ordning, att bli sekreterare i den så kallade fondbörsutredningen. Men när ordföranden krävde att jag skulle flytta till Stockholm för att vara ständigt tillgänglig ansåg jag att det fick vara nog. Jag hade då hustru och fyra barn. Rådman 1974 blev jag rådman i Norrköping. Vi var sju, åtta domare varav en lagman. Jag minns med glädje Gunnar Seldén och Georg Danckwardt på den posten. Arbetsplatsen präglades av samarbete och självständighet. Fördelningen av mål skedde genom lottning. Man turades om att arbeta mot olika åklagare i brottmål, utan skillnad på högre eller lägre tjänstetitlar. Även bisysslorna växlade, fastän lagmannen alltid hade administrationen som bisyssla. Alla ansåg sig slutbefordrade. Skvaller och baktaleri förekom inte. När någon fick förhöjd belastning stod kamrater inklusive övrig personal nära för att hjälpa. Bevisfrågor En viktig erfarenhet var att jag 1982 deltog i det veckolånga seminariet The Stockholm Symposium of Witness Psychology. Till min förvåning var jag den ende svenske domaren där. Konsklusioner Vårt rättsväsendes stora förtjänster skymmes av ett antal svåra oriktiga domar. Hur kunde de ske? Min tanke är att det hänger ihop med tre faktorer: utnämningspolitiken, avsaknaden av intresse för bevisvärdering samt ohämmad eller outvecklad rättspositivism. Denna hemsida är ägnad åt mina tankar om detta.