JK:s RÄTTSSÄKERHETSPROJEKT Innehåll: 1. Lambertz i DN 091113, Ny lag behövs 2. Anna Skarhed, Staffan Levén och Barbro Thorblad i DN 20060610, JK är inte seriös -------------------------------------- Artikelns ursprungsadress: http://www.dn.se/opinion/debatt/ny-lag-behovs-for-att-starka-rattssakerheten-1.993411 ”Ny lag behövs för att stärka rättssäkerheten” Publicerat 2009-11-13 00:50 Avgående justitiekanslern Göran Lambertz: Domstolarna måste tvingas gå igenom invändningarna från en misstänkt som nekar till brott. Ibland fälls personer i våra domstolar utan tillräckliga bevis. För att råda bot på detta bör det införas en lagregel som tvingar domstolarna att uttryckligen gå igenom den misstänktes invändningar när denne nekar. Att bedöma bevisningen på ett korrekt sätt fordrar kunskaper och skicklighet. Där brister det i dag. Det är inte godtagbart att vissa blir fällda för att domaren inte vet hur man prövar ett åtal på ett rättssäkert sätt. Domarna måste bättre förstå psykologi och att de själva kan bli lurade av sina värderingar och fördomar, skriver Göran Lambertz. En läkare vars patient behöver snabb vård får köra för fort i trafiken. Det gjorde läkaren P. Men han åkte fast, och domstolen trodde inte på hans försäkran att han hade bråttom på grund av ett sjukfall. En ung domare fällde med motiveringen att det fanns mycket som talade för att P inte hade så bråttom. Först när P hade fått fram listor på några avgörande telefonsamtal blev han trodd. Högsta domstolen beviljade resning och han friades. En pappa och en mamma, tidigare ostraffade, dömdes i tingsrätten för sexuella övergrepp mot dottern. Domstolen ansåg flickan helt och hållet trovärdig. Pappan fick fem års fängelse, mamman villkorlig dom. Inför rättegången i hovrätten berättade dottern om fortsatta övergrepp från pappans sida. Men dessa kunde inte ha inträffat. Flickan ansågs därmed inte sanningsenlig och föräldrarna friades i hovrätten. En man, S, åtalades för narkotikabrott men frikändes. Hans tumavtryck på en plastpåse med heroin kunde enligt tingsrätten ha hamnat där av misstag, det fanns en någorlunda rimlig förklaring. Men hovrätten trodde inte på förklaringen och hänvisade till att tre personer hade lämnat ”passande berättelser” först under rättegången. S dömdes till tolv års fängelse. I Högsta domstolen kom det fram att hovrättens resonemang inte stämde. På alla tre punkterna hade hovrätten missförstått eller slarvat. Så HD skickade tillbaka målet och S friades. Det här är tre ovanliga fall. Nästan alltid dömer svenska domstolar skickligt och rätt. Men det är likväl tre fall där domstolarna gjorde fel, och där felet fick allvarliga konsekvenser. Fallen hör till dem som vi hos justitiekanslern har gått igenom i ett projekt där vi har undersökt rättssäkerheten i brottmål. Det gjorde vi för några år sedan också. Då fann vi stora brister. Rättssäkerhet kan beskrivas som den säkerhet för enskilda som en god och förutsebar rättsordning ger och vars yttersta garanti är att ingen döms för brott utan fullt bevis. Den som blir oskyldigt anklagad för brott är beroende av rättssäkerheten. Den andra sidan av myntet är rättstrygghet. Det är den trygghet som består i att samhället tar sitt ansvar för att människor ska slippa bli utsatta för brott och att alla rimliga åtgärder vidtas för att brottslingar ska fångas och dömas. Alla vill vi ha både rättssäkerhet och rättstrygghet. Men ibland står de mot varandra. Ju svårare det är att få någon fälld för ett brott som han nekar till, desto större är hans rättssäkerhet. Men desto mindre är också brottsoffrens rättstrygghet. Det här är en svårighet som vi får leva med och som vi måste förstå och hantera på bästa sätt. Alla inser efter en stund att det måste finnas ett slags balans mellan rättssäkerhet och rättstrygghet. Det får inte vara omöjligt att fälla den skyldige, men inte heller finnas stora risker att oskyldiga döms. Balansen ligger i det beviskrav som gäller. Och beviskravet är att det ska vara ”ställt utom rimligt tvivel” att den misstänkte är skyldig. Annars ska han frias. I teorin är detta perfekt. Men i praktiken fungerar det inte alltid. Att skyldiga ibland går fria, det vet vi. Så måste det tyvärr vara, man hittar inte alltid tillräckliga bevis. Polis och åklagare måste göra allt de kan, men ibland blir det ändå ett misslyckande. Rättstryggheten lider nederlag. Men man bör också bekymra sig om det andra problemet, riskerna för rättssäkerheten. Tyvärr finns det inte så många som håller ordentlig vakt mot dessa risker. De flesta advokater och domare gör det, många åklagare. Men rättssäkerhet är inte något man blir särskilt populär på. Inte många röster finns att vinna på slagordet ”kamp för att alla misstänkta ska frias om det saknas tillräckliga bevis!”. Och det finns naturliga förväntningar på fällande domar. Man vill ju att den skyldige ska bli fast. Men därmed sätter man också gärna rättssäkerheten åt sidan. Att rättstrygghet är ett populärare värde än rättssäkerhet kan tyvärr påverka även domare. Inte alla, men några. Jag ser det hända att personer fälls utan tillräckliga bevis. Inte ofta, men ibland. Det må väl vara, kan man säga, om personen faktiskt är skyldig. Men om man slarvar med beviskravet drabbar det även oskyldiga. Och det kan vara min dotter eller din bror. Talar man med erfarna brottmålsadvokater säger många av dem att de upplever att det händer ungefär en gång per år att en klient som är oskyldig blir fälld. Det blir ganska många i landet på tio år om det stämmer. Men det finns bot. I vår rapport om rättssäkerhet, som offentliggörs i dag, lämnar vi några förslag till åtgärder. För det första bör det införas en lagregel som tvingar domstolarna att uttryckligen gå igenom den misstänktes invändningar när denne nekar. Säger han att han har alibi, att vittnet ljuger, att en sakkunnig misstar sig, att han handlade i nödvärn eller att någon annan måste ha lagt narkotikan i hans väska, måste domstolen pröva om påståendet kan vara sant. Så sker för det mesta i dag, men vissa domare skriver bara i domen att ”bevisningen mot X är så stark att han utan tvivel är skyldig”, eller något i den stilen. Sådana domar är en fara för rättssäkerheten, liksom när domstolen helt förlitar sig på sin bedömning att en person som hörs inför rätten är tillförlitlig. Beteendevetenskaplig forskning visar att det är väldigt lätt att överskatta sin förmåga att bedöma tillförlitlighet, liksom att man gärna förväxlar tillförlitlighet med upplevd trovärdighet. Och domare är inte mycket bättre än andra människor på att bedöma trovärdighet. För det andra måste vi se till att domare under utbildning, liksom lekmannadomare (nämndemän), förstår hur man inte får resonera. Att bedöma bevisningen på ett korrekt sätt fordrar kunskaper och skicklighet. Där brister det i dag. Det är inte godtagbart att vissa blir fällda för att domaren inte har kunskaper om hur man prövar ett åtal på ett rättssäkert sätt. För det tredje måste domare kunna tillräckligt mycket psykologi. Naiviteten är ibland påtaglig. Domaren måste till exempel förstå att många svarar så som de uppfattar att frågeställaren vill, att de flesta är selektivt uppmärksamma på information som bekräftar den egna uppfattningen och att domaren själv kan luras av sina värderingar, sin omedvetna tro och sina fördomar. Om justitiedepartementet och Domstolsverket tar de nödvändiga initiativen kommer rättssäkerheten i brottmål att ta ett skutt i rätt riktning. Att det därtill fordras proffsiga skickliga domare med mod och integritet, domare som kan stå emot förväntningar från medier och allmänhet, det är strängt taget en annan sak. Göran Lambertz justitiekansler

Nedan den kritik mot JK Göran Lambertz, som i oktober 06 framfördes i DN av tre befordrade domare. Först en kommentar. 20091008 ersattes Göran Lambertz i ämbetet som justitiekansler av en av dessa kritiker,nämligen Anna Skarhed. Domarna antydde att Lambertz kritik mot en del domslut har samband med hans egen verksamhet som domare för trettio år sedan. De säger att Lambertz påstår att man inte kan lita på domstolarna. De vill att kritik bygger på fakta. De ifrågasätter professor Hans-Gunnar Axbergers rättssäkerhetsprojekt, där Axberger under två år detaljgranskat elva fall av långa fängelsedomar, som upphävts efter resning. Enl skribenterna bör man v ara mycket försiktig att uttala sig om man inte varit med vid den aktuella rättegången. En skriven dom kan aldrig, skriver de, "fullt ut redovisa de intryck som domaren och nämnden får vid den munntliga förhandlingen". Skribenterna betonar att Axberger dragit slutsatser, förutom av domarna, även av allt övrigt utredningsmaterial och att detta material inte presenteras under rättegångarna. Skribenterna betonar svårigheterna med vissa mål och reserverar sig för fel m h t att man avgör "mer än 75 000 brottmål". Det framgår inte om detta är antalet svårbedömda mål, som kräver särskild noggrannhet. Skribenterna kommenterar inte det förhållandet att domarna har ansvar att "presentera" betydelsefullt utredningsmaterial vid förhandingen. De anvisar inte någon mer framkomlig väg att granska eller förbättra domarna. Deras intresse är enligt min uppfattning inriktat på rättsväsendets rykte. Artikeln återges nedan, men kan också nås genom att klicka på: http://www.dn.se/opinion/debatt/jk-ar-inte-serios-1.626464 DN Debatt 20060610: "JK är inte seriös" Hård kritik mot Göran Lambertz från tunga och erfarna domare. Justitiekanslerns kritik mot domstolarna är till stora delar grundlös och hans slutsatser förhastade. Som argument för att ifrågasätta rättssäkerheten anför han de dömdas egna uppgifter att de är oskyldiga. Det är inte seriöst. När JK tjänstgjorde i domstol för 30 år sedan kunde man med fog tala om slapphet i bevisprövningen. Så icke i dag. Däremot är det ofrånkomligt att vår pressade arbetssituation på sikt kan komma att påverka kvaliteten i dömandet. Det skriver justitierådet Anna Skarhed tillsammans med hovrättslagman Staffan Levén och lagman Barbro Thorblad. Justitiekansler Göran Lambertz har under det senaste året i tv, radio och tidningar uttalat bland annat att det sitter oskyldigt dömda i våra fängelser och att domarna i Sveriges domstolar har förslappats i sin bevisprövning. Det är självklart en viktig uppgift för JK att granska domstolarna och se till att missförhållanden rättas till. Det är emellertid också viktigt att kritik bygger på fakta och inte på mer eller mindre lösa antaganden och mynnar ut i svepande och oprecis kritik. Den senare sortens kritik undergräver förtroendet för rättsväsendet och skapar grogrund för oseriösa påståenden om justitiemord och en smygande känsla av rättsosäkerhet. JK är en av landets högsta jurister och regeringens högste juridiske företrädare. Hans ord väger tungt och när han påstår att man inte kan lita på domstolarna blir det lätt en sanning. Men enligt vår mening är hans kritik i stora delar grundlös och hans slutsatser förhastade. Vi har alla tre arbetat som domare sedan 1970-talet och har i stor utsträckning haft i uppgift att läsa andras domar. Finns det oskyldigt dömda i våra fängelser? Något säkert svar på den frågan har varken JK eller vi. Eftersom det inte står i mänsklig förmåga att med 100 procents säkerhet avgöra om en åtalad person har begått ett brott eller inte, ställer lagen inte krav på sådan säkerhet för en fällande dom. Vad som krävs är att, som det brukar uttryckas, det är ställt bortom rimligt tvivel att den åtalade är skyldig. I stället för att fråga sig om det finns oskyldiga i fängelserna bör man därför fråga sig om där finns personer som inte borde ha dömts, därför att bevisningen egentligen inte varit tillräcklig för en fällande dom. I debatten har både JK och andra debattörer, nu senast (DN Debatt 29/5) professor Hans-Gunnar Axberger i sin presentation av det rättssäkerhetsprojekt han i dagarna överlämnat till JK, fokuserat på ett antal fall där fängelsedomar upphävts efter resning. Man menar att dessa fall skulle visa att det finns allvarliga missförhållanden i domstolarnas hantering, särskilt i sexualbrottmål. Att som JK gjort hänvisa till de dömdas egna uppgifter att de är oskyldiga framstår inte som seriöst. Axberger har emellertid under två år studerat elva fall av långa fängelsedomar som upphävts efter resning. Han skriver att vår bedömning av flertalet av de elva fall vi granskat är att de ursprungliga domarna var felaktiga och han talar vidare om att sådana fall i princip inte förekommit tidigare och menar att det i sexualbrottmålen handlar om att domstolarna sänkt beviskraven. Vi ifrågasätter dessa slutsatser. För det första är det vår erfarenhet att man bör vara mycket försiktig att uttala sig om man inte varit med vid den aktuella rättegången. Hållbarheten i en domstols resonemang och bevisvärdering skall kunna bedömas genom att läsa domen men en skriven dom, om än aldrig så väl skriven, kan aldrig fullt ut redovisa de intryck som domaren och nämnden får vid den muntliga förhandlingen. Axberger drar vidare sina slutsatser efter att ha tagit del inte bara av domarna i målen utan också av annat material såsom brottsutredningen, polisens akter och förhandlingsprotokoll. Men domstolen får endast grunda sin dom på det som sagts och presenterats under rättegången. Och domaren skaffar inte själv fram bevisning utan det är parterna, det vill säga åklagaren och den åtalade, som avgör vad som läggs fram inför rätten. Om det finns avgörande bevis men domstolen inte känner till dessa och detta leder till en felaktig fällande dom kan man knappast klandra domaren. Vi ifrågasätter också påståendet att sänkta beviskrav i domstolarna har medfört en ökad risk för att oskyldiga döms. I vissa mål är bedömningarna särskilt svåra. Vid brott som kvinnomisshandel och sexualbrott finns det mycket sällan vittnen och det saknas ofta teknisk bevisning. Domstolen måste då göra sin bedömning på grundval enbart av de inblandades egna uppgifter. Handlar det om brott mot barn blir det ännu svårare. Den typ av ofta svårbedömda sexualbrottmål där barn är brottsoffer fanns knappast för tjugo år sedan. Inte därför att inga sådana brott begicks utan därför att de inte ledde till åtal. Också när det gäller till exempel narkotikabrott och ekonomisk brottslighet har målen blivit mer omfattande och bedömningarna mer komplicerade. Det är oerhört viktigt att vi som domare hela tiden är medvetna om de stora krav detta ställer och att vi med största noggrannhet tar oss an uppgiften att döma i dessa svårbedömda mål. Och vi kan givetvis inte påstå att det aldrig blir fel. Det vore orimligt redan mot bakgrund av att det år 2005 avgjordes mer än 75 000 brottmål i svenska domstolar. Men vi anser att JK har fel när han påstår att domarna förslappats i sin bevisprövning. Det är tvärtom vår bestämda uppfattning att svenska domare i dag är bättre skolade i att skriva tydliga domskäl och mer medvetna om och utbildade i rättssäkerhetsfrågor än tidigare. När JK senast tjänstgjorde i domstol för nära trettio år sedan var regeln snarare att domaren efter att ha redovisat vad vittnen och parter berättat kort konstaterade att genom vad sålunda och i övrigt förekommit är åtalet styrkt. Det kunde med fog kallas slapphet i bevisprövningen. Avslutningsvis vill vi betona att vår kritik mot JK inte innebär att vi anser att allt är gott och väl i dagens domstolar. Som även JK antytt i några av sina inlägg inger arbetssituationen i domstolarna allvarlig oro. Antalet sjukskrivningar på grund av utmattning, både bland domare och bland övrig personal, har ökat och arbetsbördan är på många håll orimlig. Det som skall vara högt kvalificerat beslutsfattande liknar ibland mera ett löpande band och tidspressen gör att servicenivån sjunker. Kravet på produktion, det vill säga att avgöra mål, ger inte utrymme för den inläsning av ny lagstiftning och litteratur som krävs för att domstolarna skall kunna upprätthålla den höga kvalitet i vårt arbete som medborgarna har rätt att förvänta sig. Även om det finns en stor lojalitet bland medarbetarna i domstolarna är det ofrånkomligt att den pressade arbetssituationen kan påverka kvaliteten i dömandet vilket på sikt minskar tilltron till domstolarna. Ytterst allvarligt för tilltron till domstolarna är också att det under senare tid förekommit flera fall där domare visat bristande omdöme genom att medvetet bryta mot lagen och göra sig skyldiga till brott. Detta är djupt beklagligt och naturligtvis helt oacceptabelt. Problemet med arbetsbelastningen är numera inte ett organisations- utan ett resursproblem som vi måste få hjälp av våra politiker att lösa. Problemet med domare som inte uppfyller de krav som medborgarna har rätt att ställa är däremot något vi själva kan och bör arbeta med. Här finns det skäl för oss att inta en mer öppen och självprövande attityd.