| Redaktören: ÄR DOMARJOBBET TEKNISKT ELLER HUMANISTISKT?
Det vill säga, utgår domaren i sin processledning och sitt beslutfattande från allmängiltig humanistisk kunskap eller uppfattar domaren sig enbart som språkrör för regering och riksdag? Kommer alltför nära önskan att statuera exempel? Jag tror det.
Tror sig domaren ha till uppgift att bokstavstolka lagtext, prejudikat och lagförarbeten eller att utöva något man kan kalla rättrådighet? Min juristutbildning gick ut på att domaren skulle se till lagens syfte och anda. Jag anser att det var rätt.
Domaren får inte tro att allt mänskligt handlande kan sorteras in under förutbestämda regler,
Domaren måste klara balansgången mellan strävan efter att bedöma lika fall lika och förmågan att inse vad som är unikt.
Men vi har hamnat i ett ineffektivt och ivrigt strävande efter att göra prejudikat av allting. Som om allt mänskligt handlande följde spåren på en rangerbangård?
Som bekant har vi avskaffat den s k rättskänslan i Sverige genom bekännelse till rättspositivismen (Bl a Hägerström och Lundstedt). Men rättspositivismen fick ett grundskott när man efter kriget straffade tyska medborgare för att de hade följt lagstiftarens påbud och inte hade följt de krav som en humanistisk grundsyn ställer.
Vår lagstiftning är inte inhuman. Men grundtanken att allt handlande skall vara förutsett i lagstiftning och prejudikat leder till osjälvständighet hos domarna och långdragna processer som kan plåga inblandade parter, ofta mera än vad problemet i sig förtjänar. |
När man a vskaffade kravet på latin-kunskaper för inträde på juristlinjen, så avskaffade man samtidigt kravet på grundläggande humanistisk bildning. Utan att ersätta med något annat.
Hur förenar vi önskan att göra alla domslut, alla konsekvenser av ett handlande förut-sägbara för individen med insikten att många händelser är unika och bör bedömas som sådana? Insikten att lagstiftaren inte har det totala förutseendets gåva.
Domaren måste ha ett eget samvete, förmågan att pröva om fallet kräver ett självständigt ansvarstagande. Det är därför domaren måste vara humanist och inte tekniker, ha läst den s k världslitteraturen och kunna sin historia.
Och bevisprövning.
Kan vi lägga detta ansvar på enkla domare i tingsrätt? Svaret är att det är där insikten måste finnas. Jämför med högsta domstolens beslut i resningsfrågor. Där finns inte någon humanism att hämta. Se: Resning
Hovrättslagmannen Christer Rune har skrivit om hur man saboterat ett förslag till utveckling mot en humanistisk syn på domaren, på domaren som en självstän-dig och ansvarig kraft i samhället, se Christer Rune
Läsning är högst personligt. Man börjar där man är. Jag åtar mig inte att göra listor för andra, men kan inte låta bli att peka på "Mimesis" ovan och ett par andra böcker.
Tillägg 28 oktober 2011:
Mycket aktuell är Steven Pinkers The better angels of our nature: the decline of violence in history and its causes. En mycket omfattande bok med detaljerad bevisföring angående tesen att människans grymhet i hög grad har minskat, sett över några århundranden. Men en avgörande slutsats av boken kan uttryckas kort: Människan är inte god i sig själv, men om vi odlar vår kultur, våra vanor, "memer" på rätt sätt så går utvecklingen i riktning mot minskat barbari. Vi är också själva ansvariga för att inte återfalla i barbari. Alltså är det humanistisk kunskap som gäller.
Mistakes were made, but not by me: why we justify foolish beliefs, bad decisions and hurtful acts av Carol Tavris och Elliot Aronson är en rolig men oerhört nödvändig bok.
Colin Wilsons The outsider och Herman Hesses Stäppvargen bör läsas därför att i mina ögon är en domare alltid något av en outsider, en person med insikt om hur samhället ser ut ändå har förmågan att betrakta det från sidan. Inte i någon romantisk bemärkelse, utan som resultat av medvetna ansträngningar.
|
