BESLUT     (HFDs anonymisering) Mål nr 5654-10 5656-10 SKÄLEN FÖR AVGÖRANDET Resning får, enligt 37 b § förvaltnings-processlagen (1971:291), beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. AA och BB ansöker nu för tredje gången om resning. Huvuddelen av de omständigheter och bevis som åberopas nu har tidigare varit kända och föremål för prövning både av kammarrätten och av Högsta förvalt-ningsdomstolen. Högsta förvaltnings-domstolen har i tidigare resningsbeslut anfört att de nya omständigheter och bevis som åberopats då inte gett någon säker grund för antagandet att de, om de varit kända vid prövningen i kammarrätten eller i Högsta Förvaltningsdomstolen, skulle ha lett till att domstolen kommit till en annan utgång. Enligt Högsta förvalt-ningsdomstolens mening finns det emel-lertid inte heller med beaktande av de omständigheter och bevis som åberopas nu någon säker grund för ett sådant antagande. Enbart det förhållandet att det kan ha funnits utrymme för skilda bedömningar i legitimationsärendet in-nebär inte att det föreligger förutsätt-ningar för resning. Högsta förvaltningsdomstolen finner således att sökandena inte har visat att det på grund av ny bevisning eller nya omständigheter finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Då det inte heller i övrigt kommit fram något som utgör skäl för resning ska deras ansökan om res-ning avslås. Peter Kindlund           Henrik Jermsten Erik Nymansson Charlotte Mattsson Föredragande justitiesekreterare Avd. II Föredraget 2010-11-09 -

Frågor: Om HFD har prövat saken ordentligt, varför redovisar de inte hur de tänkt? De säger bara: 1. Huvuddelen av materialet har prövats förut. När det prövades ansågs det inte vara säker anledning att ändra domen. 2 Förhållandet - att det inte finns säker grund för ändring kvarstår även även om man beaktar det nya. 3. Att man kunnat bedöma saken annorlunda - det har funits "utrymme för , skilda bedömningar" är inte förutsättning för resning. Det är allt. Frågor: Hur har HFD gått till väga för att bedöma bevisvärdet i det gamla materialet respektive i det nya? Med andra ord, vad är det i materialet som vid en granskning binder läkarna vid brottet? Det är ju inte så att de skall bevisa sig oskyldiga. Det är bevis-ningen mot dem, som skall vara till-räcklig. Varför bedöms den fortfarande vara tillräcklig? Vad menar HFD med att det kan ha funnits utrymme för skilda bedömningar? I vilka frågor? Konkret? Och varför är det inte detsamma som de synnerliga skäl lagen talar om? Sammanfattande bedömning: HFD har inte höjt sig över den formulering man brukar skoja om: "På grund av vad sålunda och i övrigt förevarit är gärningen styrkt." Utan redovisning av någon tankegång. Eftersom ingen av domstolens ledamöter själv har bakgrund som  domare kunde man tänka sig att de hade gjort en framställning till regeringen om en kommission i ärendet. Det är högt på tiden.   x