Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott Av professor Knut Ahnlund, ledamot av Svenska Akademien Svenska Dagbladet, Under strecket, den 1 september 1997 Det system som nu tillämpas när det gäller misstänkta för sexualbrott är tvivelaktigt och kommer inom en nära framtid att vara utdömt som rättsvidrigt. Ett tungt vägande bidrag till saneringen är Lena Hellblom Sjögrens nyutkomna bok "Hemligheter och minnen". Från femtiotalet minns en del av oss några blågula skandaler som avslöjade att det på sina håll inom förvaltning, utbildning och rättsväsen fanns mygel och fiffel. Några modiga människor stod upp, synade affärerna och tvang dem fram i ljuset - främst bland dem var den oförliknelige Vilhelm Moberg. Detta hände vid den tid då folkhemsbygget tycktes i det närmaste färdigt, och vad som kom fram var inte bara obekvämt för maktstrukturen och dess handhavare, det innebar en chock för stora delar av medborgarna som hade invaggats i en tro att Sverige var rättsstaten framför andra. Det var också vid den tiden som ordet rättsröta introducerades i vårt språk. Nu fanns det alltså där, men det gjorde i fortsättningen inte så stort väsen av sig. Det som kommit fram var toppen av ett isberg, och isberget låg lugnt kvar under vattenytan. Det skandalösa som fortsatte att hända i Sverige hade sedan länge tagit betäckning bakom en rad etablerade honnörsord och uppträdde - i den mån det överhuvud taget behövde ursäkta sig - draperat i samhällsmoralens finkostymer. Ofta var detta obehövligt: så till exempel kunde ju sterilisering och kastrering av oönskade människor fortsätta alldeles obekymrat av de avgrunder som blottats när Hitlerregimens lik granskades. Sådana stora rötskador förblir ofta mer eller mindre osynliga för samtiden. Så går det tio eller tjugu år och klimatet är plötsligt ett annat och alla frågar sig: hur var det möjligt att detta kunde hända? De pretentioner som låg bakom dessa rysligheter, överhetens exklusiva anspråk på att själv definiera etiken, både den enskilda och den samhälleliga, gör sig ännu gällande, och det i långt högre grad nu än då. I förlängningen av dessa anspråk finner vi några av den aktuella och under ytan florerande svenska rättsrötans exponenter. En av dem är behandlingen av för sexualbrott misstänkta människor. Det är något som försiggår här och nu. Jag är övertygad om att om tio år kommer hela det tvivelaktiga system som nu tillämpas att vara nedmonterat och utdömt som rättsvidrigt, men allt som kan påskynda dess snara skrotning är angeläget. Mellan denna skandal och den ovan nämnda statliga steriliseringen av tusentals oskyldiga finns det intressanta likheter: båda har kunnat försiggå med fullt stöd av samhällets tyngsta beslutande instanser och med en tigande eller ovetande majoritets samtycke. Ändå har det inte varit tyst om dessa förhållanden, långtifrån, och rätt många behjärtade och kunniga personer har under tio svåra år som gått stått upp och protesterat. Men deras ord har inte nått fram till dem som närmast borde känna sig träffade, och inte heller har vanligt folk fått klart för sig vilka övergrepp som fortlöpande begås av myndigheter. Hur ska man förklara detta? Först och främst: den bråte av teknikaliteter som omgivit hela frågan har kommit de allra flesta att skygga för den, det till synes oklanderligt malande byråkratiska maskineriet som träder i aktion var gång ett nytt fall uppdagas, vidare det förkrossande uppbådet av auktoriteter från medicinskt, juridiskt och beteendevetenskapligt håll som delar arbetet mellan sig och som tycks garantera att saken sköts på ett hedersamt sätt - en ren och skär synvilla! Allt detta har gjort den vanliga medborgaren skygg och uppgiven inför problemet. Jag har under senare år hört mig för hur folk ställer sig till denna fråga: vanligen är de flesta illa informerade och dessutom ovilliga att tala om saken, man hänvisar ofta till barnens skydd och rätt som måste gå före allt annat. I slutet av 1970-talet uppstod i USA ett modebetonat intresse för sexuella övergrepp och särskilt incest. Det var grundligt förberett genom den maktställning som psykoanalysen där sedan länge tillskansat sig inom själsläkekonsten. Incest, en företeelse vilkens existens tidigare på intet sätt förnekats, föregavs nu vara allmänt utbredd - vanliga människor började betrakta sina grannar och bekanta med nya ögon. Kvinnor som inte tidigare anat att de blivit våldförda som barn men som kände sig illa till mods, led av allehanda psykiska besvär och inte tyckte sig passa in i livet fick plötsligt en liksom himlasänd förklaring som frikände dem och flyttade deras tillkortakommande utanför dem själva: de hade sannolikt blivit våldtagna av sin pappa eller morfar när de var barn. De gick i terapi och började, som det hette, "återvinna sina förlorade minnen" En väldig industri som omsatte miljarder kom igång. Hysterin spred sig till Europa och det kom snart också att handla om andra former för övergrepp, ibland gällde det anklagelser för satanism och ritualmord, ibland våldtäkt mot hela barnkrubbor. På Orkneyöarna, i Manchester, i Ayrshire i Skottland, i Oude Pekele i Holland, i Roum på Jylland och Bjugn i Norge, här och på andra platser hände det groteska saker där överhetens och rättens representanter uppträdde som vargar och på ett tidigt stadium band sig för fällande domar. Jämförelsen med forna tiders häxtro och häxprocesser är inte obefogad när det gäller de masspsykotiska mekanismer och den lynchjustis som utlöses hos ett alldagligt kollektiv människor, det hat som kokas samman till en djävulsbrygd. Alla människans sämsta sidor tycktes här komma till tals, skallet och hetsen gällde så gott som utan undantag oskyldiga människor. I Bjugn, byn utanför Trondheim, kastades en skötsam familj, två makar som höll av varandra och sina tre pojkar, plötsligt ner i helvetet: de fängslades och förnedrades och fick genomgå en kränkande och statligt auktoriserad förföljelse, bygdens hat och en process där de barn de vårdat sig om uppträdde som deras anklagare, utkolporterande fantastiska berättelser som varit i säck innan de kommit i påse. Det slutliga frikännandet från sjutton års fängelse kom sedan vansinnet spritt sig så mycket att också de trögaste förstod vad som var på färde. Ett drama som inbegrep en större familj utspelades åren 1990-95 i den jylländska byn Roum, här visade det sig att huvudvittnet gått i långvarig "terapi" hos en "klinisk psykolog" som spelat en mycket ful roll i flera fall. Ett liknande mönster följer flera av de affärer som vi haft i Sverige. Också här har dogmatiska psykologer och terapeuter åtnjutit en ödesdiger tilltro, ofta har deras schematiska tolkningar i förening med deras dubbelroller som hjälpare för den ena parten och anklagare mot den andra legat till grund för flera uppenbara eller sannolika justitiemord. Men många andra är medskyldiga, läkare och domare inte minst. Sexuella övergrepp mot barn är avskyvärda och incestförhållanden förvärrar följderna. Straffsatserna för sådana brott är också ofta hårdare än för mord, och den praktiska tillämpningen av lagens bokstäver inte sällan mera rigorös än för mördare. Detta är i och för sig diskutabelt men värre är att "rättssamhället" inte har dragit den självklara slutsatsen av detta dilemma, nämligen att särskilt stor omsorg och aktpågivenhet måste iakttagas ifråga om brott som anses så grova att de utesluter den anklagade från den mänskliga gemenskapen. I stället är det så att inom ingen annan brottskategori är risken för misstag större, och ingenstans fälls det domar på så lösa grunder och på så tvivelaktiga vittnesmål. Det kusliga är att just på grund av osäkerheten i skuldfrågan tycks man följa en regel som gällde för Tälje Tokar, att ta till med råge för att vara säker på att ingen skyldig undslipper. Hela den process varigenom människor lagförs och döms för sexualbrott är full av minor - jag bortser självfallet här från de fall där den skyldige med säkerhet kan bindas vid brottet eller där han själv erkänt. Genomgående för nästan alla de rättsfall som lett till tvivelaktiga eller falska domar i incestmål är att själva förhörssituationen våldförts av de aktivt inblandade, de har använt suggestionsmetoder och ledande frågor, och de har ofta satt i spel helt känslolösa och förkastliga uttröttningsmetoder för att avpressa ett litet barn "sanningen", bland annat med hjälp av iscensatta efterdramatiseringar, osmakliga och infantila skådespel som genomförs med hjälp av dockor med förstorade könsorgan, representerande de inblandade. Som nämnts har viktiga motinlägg gjorts mot dessa galenskaper. Jag påminner här om Lilian Öhrströms utmärkta och föredömligt sakliga "Sex lögner och terapi", med undertiteln "Verkligheten bakom vår tids häxprocesser", som kom förra året på Norstedts, en bok som fick överväldigande beröm men som karakteristiskt nog i den av Socialstyrelsen understödda tidningen Spegeln begåvades med en enfaldig och hätskt fördomsfull anmälan. Detta säger åtskilligt om den retarderade kunskapsnivå som fortfarande utmärker de beslutande instanserna. En annan viktig bok är Stefan Carlssons "Socialtjänstens kompetens och funktion" (City University Press 1995). Den handlar bland annat om den socialimperialism som brett ut sig sedan de gamla och klara sociallagarna 1980 byttes mot en rad luddiga och egendomliga lagar. Nyordningen innebar bland annat en manipulation av själva språket, man bytte ut rättframma ord mot lömska eufemismer, ett orwellskt newspeak - "övervakare" blev "kontaktman" osv. Boken berättar också om det självrekryterande etablissemang som vuxit fram, en ny härskarklass inom vårdbyråkratin som har stort ekonomiskt intresse av att bedöma problembarn, ställa diagnos och sedan delegera dem till så kallade "familjehem" som i sin tur mottar våldsamt höga arvoden, ibland 30 000-40 000 kronor månatligen. Det senaste tunga bidraget till den sanering som förhoppningsvis snart kommer igång är fil dr Lena Hellblom Sjögrens stora bok Hemligheter och minnen, Att utreda tillförlitlighet i sexual- brottmål (426 s, Norstedts Juridik AB ca 616:). Författarinnan har en lång erfarenhet som utredare inom detta svåra område, och hon har ur sin praktik valt ut fyra typfall som illustrerar var sin sida av dilemmat. Före och efter dessa fallbeskrivningar finns teoretiska avsnitt som på ett hovsamt men i sak drabbande sätt belyser och drar konsekvenserna ur de fyra exemplen. De rör sig kring de centrala områdena Trovärdighet och Tillförlitlighet samt kring de Felkällor man måste vakta sig mot när en misstanke uppstår. De två incestfall som här tas upp är representativa. I det ena rör det sig om ett förhållande som går sönder och där kvinnan kort tid efter separationen anmäler mannen för sexuellt missbruk av parets två små flickor, fyra och tre år gamla. På grundval av en vittnespsykologisk utredning väcks åtal, men sedan denna underkänts av den åtalade görs ny utredning, denna gång av Lena Hellblom Sjögren, och det mycket sköra materialet visar sig inte tåla någon belastning, åtalet ogillas och pappan frikänns - detta sedan nästan alla tänkbara fel begåtts av de inbegripna instanserna. Domen innebär ingalunda att pappan rentvås, han betraktas fortfarande av de sociala myndigheterna som ett misstänkt fall, han får inte träffa sina döttrar och den skräck för den frånvarande som modern med stöd av psykiatrisk och medicinsk expertis byggt upp under flera år anförs för att underbygga detta beslut. Också den andra fallet är signifikativt för dagens situation. Carina Svensson anmäler vid 20 års ålder sin far för våldtäkter. Det sker i mars 1993, hon har då under tre års tid levat inom ramen för ett kostsamt kommununderstött projekt i privat regi. Där får hon hjälp av en "inceststödgrupp" som arbetar med hypnos, och med dess bistånd kommer hon till insikt om vad hon tidigare inte anade, att hennes far alltsedan hon var fem år och fram tills hon var tolv år våldtagit henne i perioder. Fadern anhålls och häktas, till stor del på grundval av åklagarens inlaga där hypnosexpertens utlåtande godtages som bevismaterial. En god del av de 18 timmar som hypnosbehandlingen pågick finns videofilmade, de är möjligen i sin helhet otillgängliga för insyn, men Lena Hellblom Sjögren som haft uppdraget att granska Carinas uppgifter ger oss fylliga referat, och de är inte uppbyggliga - längre bort från ett rättssamhälles allra mest elementära krav på förnuft och redlighet undrar jag om man kan komma. Dom föll i tingsrätten oktober 1993: åtalet ogillades, och pappan som suttit isolerad i häkte ett halvt år frigavs. Hans skadeståndsanspråk ogillas men senare beviljar honom justitiekanslern i nåder ett bidrag på 175 000 kronor som ersättning för ett ödelagt liv. De två övriga fallen handlar om våldtäkt, inte om incest. Ett par småflickor kommer hem från en lek i en park och säger alldeles obekymrade till föräldrarna att någon "knullat" dem. Polispådrag sker och en invandrare och egenföretagare Farouk Lopez hittas och utpekas som gärningsman. Blod från honom anträffas på en av flickornas T-shirt, han förklarar att han hjälpt henne upp då hon ramlat, och att en sårad tumme därmed kommit i kontakt med hennes kläder. Han döms så till fem års fängelse för grov våldtäkt. Domen överklagas, och Lena Hellblom Sjögren kallas som utredare. Det framkommer att indicierna är mycket vaga, ja närmast obefintliga, ingenting motsäger Lopez version av händelsen, särskilt inte flickornas munterhet och goda humör under hela processen. Trots detta behandlas de som sexuella våldsoffer och sätts i terapi. Hovrätten upphäver underrättens dom. Lopez släpps efter tolv månader i häktet, han har blivit av med sitt företag, förlorat sina vänner och är socialt utslagen. Ännu har inget skadestånd utgått. Det sista fallet gäller en man som sammanlevt med två kvinnor i ett apart sexliv med ett rikligt uppbåd av sadomasochistiska inslag där alla tre parter deltagit aktivt, med ömsesidiga tatueringar på erogena punkter. Sedan förhållandena upphört anmäler kvinnorna honom för våldtäkt och misshandel och han döms 1989 till tio års fängelse, i sitt slag ett rekord inom vår rättsskipning. Domen fastställes av Hovrätten, Högsta domstolen avvisar resningsansökan och avfärdar den tungt vägande utredning som Lena Hellblom Sjögren gjort. Kvinnorna som tilldömdes höga skadestånd vann genomgående rättens tilltro medan allt vad den dömde anförde underkändes. Domen speglar tidsandan i dess mest inskränkta bemärkelse. Ovan har bara några aspekter på denna sjuka sak kunnat beröras. Ett fromt hopp är att de berörda tar till sig de lärdomar som finns i Hemligheter och Minnen, i stället för att stelna i ett primitivt försvar av sina revir. Det rör sig om en av höstens viktigaste och för vår heder mest angelägna böcker.