UTLÅTANDE AV TRANKELL Vittnespsykologiskt utlåtande Nedan återges ett exempel på en humanistisk (i motsats till teknokratisk) insats till gagn för rättvisan. Det är ett vittnespsykologiskt sakkunnigutlåtande av professor Arne Trankell (död i cancer 1984). Målet gällde att lagföra ”norra Europas största heroinliga”. Sex personer hölls frihetsberövade under drygt fyra månader. Deras fortsatta liv slogs i flera fall i spillror. Grunden för åtalet var innehållet i fyrtiofyra (44) förhör med en ung, labil och av livet hårt prövad kvinna (här kallad Liselotte). Analysen påvisar hur innehållet i Liselottes uppgifter i själva verket tillverkades under själva förhören. Bortsett från mindre innehav av cannabis var alla oskyldiga. Skadorna var ohjälpliga. Det finns flera anledningar att återge denna analys. - Vittnespsykologins rykte har tyvärr skadats p g a att man anlitat okvalificerade utredare, personer som saknat analytisk förmåga, men ansett sig på grund av allmänna psykologiska lärospån vara kallade. Så här skall det emellertid se ut. - Vittnespsykologin har mötts av häftigt motstånd från många domare även när den utövades av Arne Trankell. Argumenten har varit att sådana utlåtanden skulle beröva rättens ledamöter deras monopol på att ta ställning i målen. En annan invändning har varit att utlåtandena skulle strida mot principen om muntlighet vid förhandlingarna. Här skall dessa argument inte bemötas, det kanske sker på annan plats vid tillfälle. - Icke formulerat men ändå kraftigt motstånd har berott av bristande förmåga att ta till sig en analys av detta slag. Orsak = brist på humanistisk bildning. - Återgivandet av utlåtandet är en hedersbetygelse åt pionjären Arne Trankell. Utlåtandet har avidentifierats betr alla namn, årtal och svenska ortsnamn. Fotografering, OCR teknik och avidentifiering har resulterat i några typografiska ofullkomligheter. En sammanfattande redovisning av nedanstående utlåtande finns på: Sammanfattning VITTNESPSYKOLOGISKT SAKKUNNIGUTLÅTANDE INNEHÅLLSÖVERSIKT (Sidhänvisningarna avser originalet) Inledning (1-2) Liselottes bakgrund och personliga utveckling (3-6) Enbart sista stycket är offentligt. Liselottes ursprungliga "bekännelse" (7-8) Liselottes uppgifter under förundersökningen (9-13) Samtalet mellan Liselotte och Gregoris den 16/6 XXXX (14-20) Prövning med oberoende kriterier, skriftlig bevisning (21-23) Prövning med oberoende kriterier, identifieringarna (24-26) Bilagor (här uteslutna) 1. Förundersökningens förhör med Liselotte, förteckning (27) 2. Redovisning av samtalet mellan Liselotte och Gregoris (23-42) Inledning Tingsrättens uppdrag innefattar en bedömning av uppkomstbe-tingelserna och övriga omständigheter av betydelse för rättens värdering av Liselotte Ps utsagor under förundersökningen och bevisupptagningen i huvudförhandlingen. Den speciella anledningen till att tingsrätten velat införa sakkunnig-bevisning i målet är att Liselotte i förundersökningen framstått som ”den enda som lämnar uppgifter”, medan övriga misstänkta ”blånekar”. Denna omständighet hade i och för sig ej behövt utgöra anledning till sakkunniggranskning av Liselottes berättelser. Liselotte har emellertid under förundersökningen lämnat ytterst varierande uppgifter och vacklat mellan olika, ej förenliga ståndpunkter, vilket tolkats som effekter av en rädsla hos Liselotte för repressalier från dem hon angett eller dessas uppdragsgivare. En utgångspunkt för sakkunniguppdraget är därför antagandet att Liselotte P i själva verket vet vad som har tilldragit sig, och att hon sålunda är en pålitlig källa till kunskap om vilka smugglingsresor som har företagits, liksom om vilka slag och kvantiteter av narkotika som har transporterats occh om vilka personer som har varit leverantörer och som har fungerat som mottagare i Sverige. Som saken uttrycktes vid ett samtal med rättens ordförande, kan man tänka sig att Liselottte är en konservburk, som innehåller allt rätten behöver veta för attt kunna döma riktigt, men att man ej är i besittning av den sorts konservöppnare, som behövs i Liselottes fall. En vittnespsykologisk sakkunnig skulle med denna tankegång kunna tänkas fungera som den speciella konservöppnare som kan ge rätten tillgång till eller inblick i ”Vad Liselotte Vet”. Den studie jag har företagit visar emellertid att ”konservburksteorin” inte äger tillämpbarhet i fallet Liselotte P. Då Liselotte den 7 februari XXXX hördes första gången av polisen, var hennes uppfattning om vad hon varit med om oklar och förvirrad och byggde på hennes egna tolkningar av händelser, som hon antingen deltagit passivt i eller bara bevittnat samt på slutsatser hon dragit av samtal som förts i hennes närvaro flera år tidigare. En bidragande orsak till hennes osäkerhet var de skuldkänslor hon hade för den hantering och det bruk av hasch, som hon varit med om tillsammans med sin make och andra människor i deras bekantskapskrets, som tillhör samma ”haschkultur”. En ”drivkraft” då hon började bekänna för polisen, var hennes behov av att befria sig från dessa skuldkänslor. Vad hon sade vid detta tillfälle finns inte bevarat, eftersom polisen inte ansåg att hennes uppgifter då borde bandas. Liselotte var emellertid vid detta tillfälle knappast någon konservburk med kunskaper om det åtalet nu gäller. I stället var hon i behov av hjälp med att befria sig från sina skuldkänslor och få klarlagt vad hon egentligen hade varit med om. Förundersökningen, som därefter vidtog, kunde inte bringa någon klarhet i detta. I stället förvirrade utredningsarbetet henne ytterligare så att hon, då förundersökningen närmade sig sitt slut, inte längre kunde skilja mellan verkliga iakttagelser, gissningar och artificiella produkter av den förhörsteknik, som hade kommit till användning i hennes fall. Då Liselotte hördes i huvudförhandlingen första gången visade hon sig så ovillig att svara på åklagarens frågor, att denne till slut valde att avbryta förhöret. Hennes förhållningssätt tillskrevs hennes fruktan för repressalier, som man kan tänka sig att hon riskerade att utsätttas för, om hon stod fast vid ”vad hon hade berättat tidigare”. Vid ett bandinspelat samtal mellan Liselotte och Gregoris på eftermiddagen samma dag (16/6) framkom också andra möjligheter att förstå Liselottes förhållningssätt. Under huvudförhandlingens fortsatta förlopp har en förändring av Liselottes tillstånd kunnat iakttas. Den har tagit sig uttryck i en mera avspänd tillit både till det egna omdömet och till domstolen som utredande organ. Speciellt gynnsam inverkan på hennes tillit och respekt för förhandlingen hade genomgången av ”FFLs” bandinspelade förhör samt vittnesförhören med denne och ”bitr förhörsledaren”, som ägde rum på åklagarens begäran. Det illustreras bäst av hennes kommentar till åklagarens fråga om hon inte tyckte att huvudförhandlingens förhör var lika ”tjatiga” som hon tydligen hade upplevt polisförhören, på vilken hon svarade: ”Jo, men här verkar det, som om Ni vill ha fram sanningen på ett annat vis”. Av vad som sålunda förekommit framgår att Liselotte inte själv uppfattar sig som ”den som sitter inne med sanningen i detta mål”. ”Jag vet mindre mindre än Ni tror”, säger hon vid ett tillfälle. ”Det har blivit för mycket av allting”, säger hon vid ett annat. Dessutom vid upprepade tillfällen i flera olika sammanhang: ”Jag vet ju inte vad jag pratar om”. Om man tar dessa yttranden på allvar, vilket är tillrådligt, medför det att utredningen beträffande Liselottes uppgifter i målet måste drivas efter delvis andra linjer än dem, som konservburksteorin skulle föranleda. Liselottes bakgrund och personliga utveckling (Detta avsnitt, innehåller den hemligstämplade, konkreta underbyggnaden för nedanstående offentliga slutsats.) Av vikt i detta sammanhang är emellertid att Liselottes och Gregoris äktenskap liksom deras nya liv i Tyskland i sig själv innehöll så många ångestskapande komponenter och påfrestande inslag att dessa mer än väl räcker för att förklara att Liselotte efter flyttningen till Tyskland hamnade i en djup depression med omfattande alkoholkonsumtion och störd verklighetsuppfattning. Liselottes ursprungliga "bekännelse" Den 7/2 XXXX hämtades Gregoris (Här tillagt: Liselottes man) av polisen till förhör angående misstanke om hantering och försäljning av cannabis. Vid tillfället fick även sonen följa med, då hustrun Liselotte ej var hemma. Husrannsakan företogs i deras gemensamma lägenhet. Under tiden denna pågick kom Liselotte hem. Hon blev då orienterad om vad som hade hänt och erbjöds följa med till polishuset för att ta hand om sonen. Då Liselotte anlände till polishuset omkring kl 13.30, måste .hon ha varit ganska upprörd och orolig. Av sammanhanget bör hon ha dragit slutsatsen att polisen nu var dem på spåren för de narkotikabrott hon gått och känt sig delaktig i under en längre tid. Enligt en uppgift lämnad av ”en polisman” i samband med mitt besök på polishuset den 14/6, lär någon vid Liselottes ankomst till polishuset ha sagt till henne, eventuellt på skämt, något i stil med "här brukar folk lägga korten på bordet". Om eftermälet till denna episod är korrekt, fick yttrandet till följd att Liselotte började berätta för ”FFL” om cannabissmuggling och försäljning av narkotika. ”Den förste förhörsledaren (FFL)” uppger emellertid att han slog sig ner och talade med Liselotte utan annan avsikt än att fördriva tiden, medan hon väntade på sonen. Han minns inte att någon sa åt Liselotte att "lägga korten på bordet" utan menar att hennes berättelse kom "spontant" och överraskade honom. Ingenting av detta framgår emellertid av det förhörsprotokoll, som ”FFL” upprättade efter sitt samtal med Liselotte. Vid detta tillfälle tänkte ”FFL” inte heller på att det skulle kunna vara av värde för en senare utredning om han skaffade fram en bandspelare och tog upp Liselottes "spontana berättelse" på band. Liselottes första "bekännelse" var alltså påverkad bland annat av det överraskningsmoment, som situationen innehöll för hennes del. Då hon kom till polishuset var hon inte förberedd på att hon skulle hamna i en förhörssituation. Däremot var hon starkt oroad, och hennes tankar på vägen dit bör ha sysslat intensivt med Gregoris haschhantering och hennes egna misstankar om vad de i övrigt kan ha varit indragna i. Det faktum att Nico var anhållen och att polisen gjorde husrannsakan i deras hem, kan ha fått henne att tro att den stora upprullningen av alla deras brott nu hade börjat. Om hon dessutom fick höra någon säga något om att ”lägga korten på bordet”, bör hennes första reaktion ha varit att tro att alla hennes misstankar och farhågor nu hade besannats. I sin tur bör denna uppfattning ha påverkat hennes egen uppfattning om vad som låg bakom hennes olika iakttagelser och minnesbilder. Av ett visst intresse är också hur polisen reagerade på Liselottes bekännelser. Framför allt gäller naturligtvis att polisen inte kunde veta i vilket speciellt predikament Liselotte personligen befann sig, då hon togs om hand, och den långa serien av förhör med henne sattes igång. Man uppfattade henne främst som en person, som satt inne med värdefull information om narkotikasmuggling och som dessutom "var villig att berätta". Förhören med henne hölls med utgångspunkt i denna föreställning, som i stort sett är identisk med den i inledningen omnämnda "konservburksteorin". Polisen har sett som sin uppgift att öppna denna konservburk. Därvid använde man de metoder, som man i narkotikautredningarna har lärt sig brukar ge resultat, förr eller senare. Liselottes uppgifter under förundersökningen Åklagarens framställning är i stor utsträckning byggd på uppgifter, som har samlats in under fyrtiofyra (44) förhör med Liselotte under tiden den 7/2-1/6 XXXX. Av dessa har trettiofyra (34) letts av ”FFL”, medan övriga tio är fördelade mellan sex olika förhörsledare. En översikt över förhören finns i Bilaga 1. Samtliga förhör utom Nr 40 (20-22/5) redovisas i form av referat, som har lästs upp och vidkänts av Liselotte i tjugotre (23) fall eller lästs igenom av Liselotte och vidkänts av henne i sju (7) fall. I ett fall (Nr 23) vägrade Liselotte läsa igenom texten, i ett annat (Nr 43) har hon avlyssnat ett bandinspelat, ej redovisat referat. Ett förhörsprotokoll har Liselotte rivit sönder (Nr 39), medan elva (11) förhörsprotokoll, samtliga upprättade av ”FFL” saknar anteckning om att Liselotte har tagit del av innehållet. Förhör Nr 40, lett av ”FFL”, har spelats in på band, utskriften redovisas i protokollsbilaga F, sid 2-127. Om man undantar förhör Nr 40 är det omöjligt att i förundersöknings-protokollet läsa ut vad Liselotte har sagt under förhören, inte heller kan man få reda på hur frågorna har varit formulerade. Detta försvårar avsevärt bedömningen av tillförlitligheten i de uppgifter som Liselotte uppges ha lämnat i förhören 1-39, samt 41-44. Referaten är säkerligen författade efter bästa förmåga, och författarnas strävan att korrekt formulera vad de har bedömt att Liselotte menade, ifrågasätts inte. Då man refererar samtal eller förhör, där man själv har varit förhörsledare, uppstår emellertid oundvikligen vissa systematiska fel. En del av dessa beror på att parterna missförstår varandra under samtalets gång, andra uppstår efteråt genom att den förhördas svar omtolkas i riktning mot vad förhörsledaren har misstänkt, haft i åtanke eller räknat med att kunna bekräfta genom sina frågor. Detta leder oundvikligen till förskjutningar i minnesbilden, så att referaten kommer att återspegla förhörsledarens förväntningar eller föreställning om vad den hörda kan ha att berätta. Sådana förvanskningar uppstår normalt redan när det gäller enstaka förhör. Då det gäller långa serier av förhör, som hålls för att kartlägga komplicerade förlopp långt tillbaka i tiden, om vilka förhörsledningen har bestämda misstankar, tillkommer nya allvarliga felkällor, i synnerhet om man arbetar med referatprotokoll. Den allvarligaste risken är då att förhörsledaren i sina referat låser fast den hörda i ståndpunkter, som inte är hennes egna, utan uppkommer som en följd av att förhörsledaren har feltolkat eller övertolkat vad som sagts tidigare i förhörsserien. Genom att längre fram i förhörsserien utgå från dessa feltolkningar, avlägsnar man sig mer och mer från de ursprungliga autentiska minnesbilderna. Om förhörsserien görs tillräckligt lång, uppstår en skrämmande overklighetskänsla hos den hörda, som kan leda till att vederbörande inte längre vågar protestera utan övertar förhörsledningens teorier och tolkning av materialet. Härigenom övervinns i viss mån overklighetsupplevelsen, men detta sker då på bekostnad av motståndskraften mot suggestionen, som utgår från de redan protokollerade tolkningarna. I andra fall kan då gå som för Liselotte att förhörsserien ger upphov till ett tillstånd av förvirring och allmän osäkerhet om vad som kan ha hänt, tills overklighetskänslan blir så stark att vederbörande börjar frukta för sitt förstånd ("Jag vet ju inte vad jag pratar om"). Då detta tillstånd har nåtts, finns inte längre några möjligheter att med vänliga förhörsmetoder och lugnande tilltal återföra vederbörande till en så realistisk verklighetsuppfattning, att man kan hålla meningsfulla förhör. Bandutskriften av förhör Nr 40, där man kan studera Liselottes egna formuleringar, tyder på att hon i andra hälften av maj var på väg in i det nyss beskrivna tillståndet. I Liselottes fall var det emellertid inte fråga om en renodlad förvirring utan snarare om ett konflikttillstånd, där hon vacklar mellan tendensen till "underkastelse under ”FFL”, då denne driver kraven på att hon ska bekräfta vad han tidigare har antecknat så hårt att hon inte längre orkar stå emot, och ett för henne antagligen ganska typiskt passivt trots, som hon använder för att protestera mot förhörsledarens fixering vid sin egen uppfattning om personer, viktmängder, bankkonton, penningsummor och platser. Vid två tillfällen under förhör Nr 40 exploderar Liselotte i dessa protestför-sök utan att ”FFL” reagerar ens på dessa nödsignaler: Sid 121: "Nej, det stämmer inte, det är inte sant, jag ljuger ju för helvete" Sid 124: "Nej, XXXX var inte med!!!" För att förstå dessa repliker, måste man lyssna på bandet. Man hör då en förtvivlans otålighet och upprördhet hos Liselotte, som kontrasterar mot ”FFLs” oberörda monotona vidhållande av att det var på det sätt han tidigare har skrivit upp att Liselotte har sagt. Det sätt på vilket Liselotte framsäger dessa repliker, gör det knappast troligt att hennes uppträdande beror på att hon är ”rädd” för att berätta sanningen. Av utskriften av förhör Nr 40 framgår emellertid att förhörsledaren hela tiden ändå har opererat med denna förklaringsteori. Om man i stället ser efter vad Liselotte själv hade att säga i denna fråga if örhör Nr 40, finner man att hon hela tiden avvisade denna hypotes. I ett par fall svarar hon att hon är ”så jäkla nervös” (sid 57), vilket vanligtvis betyder förvirrad och därför oförmögen att hålla ordning på vad man säger och gör. Sett som helhet framträder förhör Nr 40 som ett envig mellan ”FFL” och Liselotte, där den förre hela tiden är i färd med att förmå Liselotte att upprepa de förhörsresultat man har samlat in under de föregående 39 förhören, medan Liselotte å sin sida försöker förmå ”FFL” att ta hennes egen osäkerhet på allvar. Striden slutar med att Liselotte lämnar slagfältet utan att ”FFL” har fäst något avseende vid hennes signaler. ”FFL” lämnar slagfältet, som det verkar, i den uppfattningen att han till slut fick henne att ”säga det”, även om det satt långt inne. För att belysa Liselottes belägenhet under förhörsserien har jag gått igenom samtliga referat och tagit fram formuleringar, som kan bidra på sitt sätt till att klarläggasituationen, i vilken utsagorna har tillkommit. Nedan redovisas vad jag därvid har bedömt som relevant: (Nr 10 - 28/2) "...Fru P orkar ej svara längre." (Nr 11 - 29/2) "...I övrigt går det ej att hålla förhör längre med fru P då hon bara svarar ja, ja, jaa samt att hon vet ej det har dom väl osv." (Nr 12 - 1/3) "...men det har blockerat sig för henne." (Nr 13 - 2/3) "...Fru P har mycket svårt att gå in på detaljer, enär hon är rädd att förväxla olika tillfällen med varandra." (Nr 18 - 13/3) "...Fru P säger, att hon vet det var narkotika, men att hon vill förtränga hela saken och ej minnas några detaljer... Hon vet att väskan innehöll cannabis, men kan av uppgiven anledning ej berätta om det. Fru P tillfrågas om hon är rädd för någon eller några. Hon svarar att hon ej är det. Däremot kan hon ej berätta om vad som hänt, utan säger att alltihopa var en ända stor lögn... Vad hon menar med en ända stor lögn vill hon ej berätta, men säger, att hon till en del undanhåller sanningen för att ej skada sig själv. Vidare tillstår fru P att det smugglats heroin." (Nr 19 - 13/3) "...Ena gången säger fru P att det var heroin som skulle smugglas och nästa att hon vet inte om det var just detta preparat det gällde.” (Nr 23 – 20/3 )”,,,Något ortsnamn eller namn på restauranten säger hon sig ej minnas. Ej heller kan hon lämna någon beskrivning på mannen Georgios talade med… Fru P vägrar läsa genom förhöret.”(Nr 25 – 7/4) ”…Beträffande själva smugglingen m.m orkar fru P ej berätta mer f.n.” (Nr 28 – 7/4) ”Liselotte säger vidare att hon fått det intrycket att det endast är hon själv som sagt något i utredningen. Hon känner detta som mycket arbetsamt, men vill att sanningen skall komma fram. Hon har försökt att säga sanningen, men säger samtidigt att hon kan ha förväxlat antalet påsar... Avslutningsvis säger Liselotte att hon vill att var och ens roll skall utredas och att de andra också skall säga sanningen." (Nr 35 - 7/5) "...Det var flera personer med till (hemstaden), men fru Ps orkar ej berätta mer, då hon är mycket rädd för vad hon sagt och säger att XXXXXX och YYYY får berätta resten." (Nr 36 - 9/5) "...Fru P säger sig vara mycket trött av förhöret, enär hon berättat sådant hon ej fått nämna och är mycket rädd för konsekvenserna. Hon säger sig ej orka mer." (Nr 39 - 19/5) "..; Fru P säger att hon har mycket svårt att berätta om det inträffade, då hon är mycket rädd för egen del och vidare är hon rädd för att ingen tror henne." Vad som främst kan utläsas ur dessa formuleringar, där både ordval och tolkningar hela tiden är ”FFL”s, är att Liselotte i tretton av de trettionio förhör som föregick det bandinspelade har reagerat så kraftigt negativt på situationen att ”FFL” haft anledning att anteckna detta. I de flesta av dessa anteckningar framstår Liselotte som trött, trotsig eller orolig för att hon har lämnat felaktiga uppgifter. I Nr 35, 36 och 39 använder förhörsledaren uttryck som innebär att han har tolkat hennes beteende som en följd av hennes rädsla för repressalier. I Nr 18 finns underlag för båda tolkningarna. Konklusionen blir att förhören med Liselotte i Nr 1-39 och 41-44 bör ha försiggått ungefär på samma sätt som i det bandinspelade Nr 40. Möjligtvis bör man inskränka detta antagande till att gälla från och med förhör Nr 10 (Slutsatsen blir att de karakteristika man kan finna i förhör Nr 40 även kan läggas till grund för försiktiga slutsatser angående vad som kan ha förekommit i förundersökningens övriga förhör med Liselotte. Ytterligare några iakttagelser angående förhör Nr 40 ska därför refereras. Sålunda innehåller ”FFL”s frågor påfallande ofta upplysningar, som klargör för Liselotte vad ”FFL” räknar med att hon ska svara. Detta går igen i hela förhöret. För att undersöka hur vanligt detta är, har jag räknat efter hur många av de sammanlagt 149 frågor, som redovisas på sid 3-18 i utskriften (F) , som innehåller upplysning om vilket svar som önskas. De visar sig uppgå till 56 stycken. dvs 38 % av samtliga frågor som ställts i detta avsnitt. Betydelsen härav framgår klarare om man beaktar att de återstående frågorna antingen är så kallade uppföljningsfrågor i anslutning till det önskade svaret eller frågor om orsaken till att Liselotte inte svarat, som förväntat. Exempel på det slag av frågor, som avses, följer nedan. De är alla hämtade ur det studerade snittet: -Ni stannade på ett särskilt ställe har det kommit fram? - Så skickade Ni ner något på lastbil? -Då var det inte tal om några, som Du uttrycker Dig, affärer alltså? Narkotikaffärer eller något sådant där?Du har berättat för mig att Ni odlade någonting? -Och det skördade Ni, när Ni åkte därifrån? - Du har berättat Liselotte, att det fanns någonting mer i bilen, vad var det? Liselotte, Du har sagt mängden åt mig tidigare, och jag har skrivit det i förhör. Vill Du berätta vad Du sade för något då, Liselotte? - Var det inte så, att Du träffade någon, som levererade det? I förhör Nr 40 utövas stundvis stark press. Det finns avsnitt, där förhörsledarens röst får ett mycket irriterat tonfall och en rad förebrående frågor ställs, där ”FFL”s missnöje är så lätt att urskilja att Liselotte måste ha upplevt detta starkt. Trots denna stämning uthärdar Liselotte vid dessa tillfällen gång på gång trycket mycket länge. Då hon vägrar att bekräfta de önskade uppgifterna, försöker hon ibland ge ”FFL” en vink om att hon inte är så säker på dem som han vill att hon ska vara. Dessa episoder slutar i nästan samtliga fall med att Liselotte ger upp och lämnar det önskade svaret. Efter avbrott i bandinspelningen, som advokat ZZZZ har mätt upp till sammanlagt 45 minuter, återkommer Liselotte med märkbart förändrad uppfattning i ett par fall, där hon före avbrottet har vägrat ge med sig. Det mest graverande exemplet finns på sid 98-103. I detta avsnitt behandlas XXX XXXX' påstådda deltagande i "Resa 3", som redan har kommenterats av en av försvararna, då ”FFL” hördes som vittne. Ordväxlingen i detta avsnitt tyder starkt på att ”FFL”s föreställning att XXX XXXX deltog i resan är en artificiell produkt av förhörstekniken i tidigare förhör, som Liselotte här förgäves försöker korrigera. Hon visar därvid en överraskande motståndskraft, och hennes svar exemplifierar hur hon även i andra delar av förhöret försöker meddela sig med ”FFL” utan att denne reagerar. Då hon efter en gruvlig mangling slutligen inte orkar längre, tar hon som en sista desperat utväg att få ”FFL” på andra tankar till ett orimligt namn (YYY). Där slutar förhöret för dagen för att tas upp igen nästa förmiddag.Vad som då utspelades framgår endast delvis av utskriften på sid 104-105, eftersom det a texten framgår att en diskussion med förhörsledaren har ägt rum och en förnyad konfrontation med XXX XXXX hade ordnats innan bandet sattes igång. Förhörsledarens första frågga inleds på följande sätt: ”Nu, när vi har enats om att det var XXX XXXX som var med på resa 3… Texten på sid 120-124 erbjuder ett liknande exempel. Även här förekommer ett bandavbrott och en sinnesförändring hos Liselotte, sedan bandbyte har ägt rum. Samtalet mellan Liselotte och Gregoris den 16/6 XXXX Sedan åklagaren på grund av Liselottes förhållningssätt under förhöret andra förhandlingsdagen beslutat att avstå tills vidare från att ställa frågor till Liselotte, beslöt rätten i enlighet med bådas önskan att bereda Liselotte och Gregoris tillfälle att tala med varandra. Samtalet ägde rum samma eftermiddag. Bortsett från de första minuterna av inledningsavsnittet, då försvararna och åklagaren var med, var ingen annan än undertecknad närvarande vid samtalet. Vad som egentligen inträffade under detta samtal har jag försökt att redovisa i Bilaga 2, som innehåller en autentisk utskrift av vad som sades, dels under de första 13 minuterna, dels också under de sista 231/2 minuterna. Mittpartiet, som omfattar 58 minuter, har av tidsskäl (ytterligare 20 arbetstimmar skulle ha krävts) inte kunnat skrivas ut. De sinsemellan olika inlednings- och avslutningsavsnitten ger emellertid en tillräcklig grund för en meningsfull tolkning av vad som hände under mötet mellan Gregoris och Liselotte. I analysen har jag först behandlat inledningsavsnittet. Gregoris spelade här en klart dominerande roll, där hans uppträdande åtminstone vid första anblicken ger utrymme för alternativa tolkningar. Om man utgår från att han är skyldig till allt han har åtalats för, verkar det som om han försöker utnyttja tillfället till att förmå Liselotte att ta tillbaka anklagelserna. Man kan då tänka sig att han använder sin övertalningsförmåga och sin kännedom om hur Liselotte fungerar till att i hennes minne inprägla en annan bild av vad som har hänt, än den Liselotte har utgått från under polisförhören. Åtskilligt i Gregoris uppträdande stämmer emellertid ganska dåligt med vad ovanstående antagande leder till. Detta gäller bland annat ordvalet, då han försöker skildra den resa från Tyskland, när ”XXXX enligt Liselotte skulle ha varit med (Resa Nr 6). Han försöker inte framställa någon alternativ version eller förneka resan som sådan. I stället verkar han lägga ner stor möda på att återframkalla detaljerna i resan på de punkter under färden, då minnet registrerar mer än annars (vid gränsövergångarna, rastplatserna, färjorna). Bilden han framkallar innehåller vardagsdetaljer och miljöbeskrivningar, som anknyter till triviala händelser, som om de går att återuppliva i minnet, också måste kunna förknippas med en följeslagare, om någon sådan var med på färden. Om vi antar att Gregoris var medveten om att de hade någon XX med sig på resan, skulle han inte vara så dum, att han tog risken att friska upp Liselottes minne om resans detaljer, eftersom dessa i så fall bara skulle hjälpa henne att erinra sig färdkamraten. Gregoris s uppträdande under inledningsavsnittet är därför lättast att förstå, om man antar att han själv var övertygad om att han och Liselotte inte hade någon person med sig tillbaka till Sverige under Resa Nr 6. Hans sätt att tala till Liselotte om detta tyder på att han trodde att han skulle få henne att upptäcka sitt misstag, om han påminde henne om resans detaljer. Gregoris uppträdande i denna del av samtalet erinrar om hans uppträdande vid förhöret under huvudförhandlingen. Han är mångordig och har detaljerade minnesbilder. Man kan faktiskt inte säga att han "blånekar", som termen kommit att lyda. I stället bekräftar han åtskilligt av vad som anförs i åtalet. Gregoris framstår i mötet med Liselotte som känslomässigt starkt beroende av hustrun. Han visar sig ha avsevärda fonder av ömhet och manlig auktoritet, och visar också insikt i hur Liselotte fungerar. I stället för att försöka bryta ner henne och tvinga henne att följa hans instruktioner om vad hon bör säga, utövar Gregoris faktiskt under samtalet en sorts jagstödjande terapi, bland annat genom att flera gånger försäkra henne att hon inte är tokig ("Jag vet att Du inte är tokig, älskling."), och han försöker hjälpa henne genom att ställa frågorna i anslutning till minnesbilder av konkreta händelser som den när hunden hade kissat på ett hotellrum och Liselotte fick torka upp efter den: "Hade vi någon person med oss då?" Sammanfattningsvis framstår Gregoris under samtalets inledningsavsnitt mera som en person som försöker återställa ordningen på det diskuterade faktamaterialet, än en som försöker förvanska och dribbla bort information, som är farlig för honom själv. Det bör kanske påpekas att denna formulering inte bör generaliseras till att gälla annat än frågan om "XXX" var med på Resa Nr 6. Liselottes uppträdande i inledningsavsnittet är inte lika lätt att tolka som Gregoris. Dels har hon inte sagt särskilt mycket, dels består hennes insats mest av svar på det Gregoris säger till henne. På ett ytligt plan kommer samtalet därför i inledningsavsnittet att påminna något om förhörssituationen mellan FFL och Liselotte. Emellertid skiljer de båda situationerna sig från varandra på viktiga punkter. FFL vill att Liselotte ska upprepa vad han har antecknat att hon har sagt tidigare. Han påminner henne om vad hon har sagt och kräver att hon ska erkänna att det är, som han har skrivit att hon har sagt. På detta svarar Liselotte ed trots, eller efter hård övertalning, med att gå med på hans krav. Gregoris däremot, vill att Liselotte ska höra på honom, när han försöker att återuppliva minnet av detaljer i en av deras resor. Hans ansträngningar går ut på att få Liselotte att erinra sig enskilda detaljer, som han själv minns. Mellan påminnelserna skjuter han in frågor: "Har Du glömt detta?" - "Det måste Du komma ihåg detta", (vilket betyder: "Det är inte möjligt annat än att Du kommer ihåg detta"). Den "press" Gregoris utövar är alltså av en helt annan art än ”FFL”s, cgentligen är den inte någon press överhuvudtaget utan en sorts terapi, där han försöker hjälpa Liselotte att återknyta kontakten med sina autentiska minnesbilder. Den terapeutiska avsikten framträder också i Gregoris förklaring att "dom har tvättat hjärnan till Dig", en teknisk sett inte så oriktig beskrivning, som inte behöver uppfattas som invektiv. Det som gör Liselottes svar svåra att tyda är att hon inte, som Gregoris förmodligen hade hoppats, omedelbart reagerade med ett dramatiskt uppvaknande: "Ja, visst, nu ser jag att vi inte hade någon med oss". En så snabb omvändelse skulle emellertid knappast ha framstått som naturlig, även om vi vetat säkert att Gregoris beskrivning var riktig. Så lätt gör man sig nämligen inte av med främmande inslag som ibland integreras i våra minnesbilder. Vad Liselotte i realiteten svarar är: "Ja, var kom han ifrån?", och ögonblicket därefter återvänder hon till sin gamla minnesbild: "Men han var ju med i bilen ju.'" - Längre än så kom Gregoris alltså inte. Och för den som kräver en dramatisk helomvändelse från Liselotte för att acceptera Gregoris beskrivning, är det naturligtvis inte så mycket att hurra för. Man måste emellertid i detta sammanhang också lägga märke till att Liselott inte gör några invändningar mot Gregoris beskrivning, tvärt om BEKRÄFTAR HON att hon minns. – Han hittar alltså inte på. Betydelsefullt är också att hon ingenstans i hans beskrivning hittar något hål, där hon kan passa in en följeslagare, hon låter Gregoris beskrivning stå kvar oemotsagd. Är starkt emotionellt färgad och kräver för att kunna tolkas ett annat förfaringssätt än inledningsavsnittet. Slutavsnittet av samtalet har en annan karaktär än inledningsavsnittet. Ingendera av parterna är nu upptagen av att försöka övertyga den andre med rationella argument. Dessutom har Liselotte fått mera utrymme för sina egna reflexioner. Hennes insats är starkt emotionellt färgad oh kräver för att kunna tolkas ett annat förfaringsätt än inledningsavsnittet. Både Gregoris oh Liselotte är förtvivlade och deras sorg över sin egen situation tar sig uttryck i långa pauser, då de gråter eller försöker att trösta varandra. För att om möjligt ringa in och tydliggöra vad Liselotte ger uttryck för under mötets slutfas har jag skrivit ut hennes repliker i löpande följd. I den mån någon replik bara utgör ett kortsvar på någons fråga eller annars saknar självständigt intresse som uttryck för vad som rörde sig i Liselottes medvetande eller i hennes undermedvetna, har den utelämnats. Utskriften kan kontrolleras mot texten i Bilaga 2. Antagligen har jag… antagligen har jag fått allting…fel. Jag kan inte förklara´t, Gregoris. Det vet jag inte heller (på tal om bankkontot i Grekland). De frågade mig om…”Ja, kanske det finns”. Jag har inte sagt att det finns något. Men man känner sig så skyldig, då man sitter framför dom där. Som om man har gjort allting i hela världen. Det är väl fel alltihopa. Det är jag som är…antagligen…som har fått för mig nåt. Man känner sig skyldig för massor. För att jag ljög. För att det inte är sant. – JAG VET INTE VAD JAG PRATAR Jag har hört på, det är ju de där tio kilona (föraktfullt avståndstagande tonfall), och det är ju helt åt helvete fel alltså. Det är ju… det är fel. Det måste dom väl fatta liksom, att..(funderar) jag vet inte vad jag pratar om. Antingen är det så att inte litar.. jag litar inte på Gregoris, jag har trott att han har hållit på med sånt här, och han har inte gjort det. – FANTASIER. Jag vill ju det. Jag vill ju kunna lita på Gregoris , jag har ju velat det hela tiden. Ja, det har jag säkert gjort (sagt massor, som hon inte vetat säkert om det var sant). – SÅ DÄR JÄVLA MÅNGA RESOR KAN DET INTE HA VART. DET ÄR FÖR MYCKET AV ALLTING. Jag vet inte vad jag pratar om alltså. – Jag vet inte. Jag vet inte hur vi ska klara (oss) ur det här. Jag vet inte … (26 sekunders tystnad)…Dom jävlarna!!... Hur ska jag förklara då? Hur ska jag göra? Jag tänker inte säga ett ord till. Inte ett jävla ord till tänker jag säga. – Jag ger fan i´t. – Jag ger fan i alltihopa. Jag vill inte att… Jag vill inte sätta dit nån (gråter) Jag kommer i alla fall aldrig att svika Dig, det vet Du väl. Hur det än blir. Du Gregoris ! Det måste ju gå att rätta till det. Det måste ju gå på något vis. Har Du hört något från (sonen)? Jag har fått brev förstår Du. (viskar) Det måste ju gå att rätta till på något vis. (tydligare) Det måste ju gå att rätta till på något vis, alltså. Vad ska vi göra? Jag blir tokig ju. - Dom kommer ju att tro att jag är tokig, det förstår Du val. HITTAR MAN PÄ SÅNNA SAKER, SÅ ÄR MAN JU TOKIG, FATTAR DU VÄL? Jag vill prata mera med Gregoris sen, en annan gång. Jag kommer inte att säga nånting, jag kommer inte att säga nånting mera. Att ge en entydig tolkning av denna serie av utsagor från Liselotte torde inte vara möjligt. I en mening talar replikerna för sig själva, eftersom Liselotte i dem uttrycker ganska enkla reflexioner och tolkningar av sin egen situation. Emellertid har det sina risker att utgå från att människors reflexioner alltid betyder samma sak, som ordalydelsen antyder. Om vi exempelvis tar Liselottes påstående: "Jag vill inte sätta dit nån", som följs av att hon börjar gråta, kan man naturligtvis tänka sig att hon bara vill tala om just detta, att hon inte vill "sätta dit" någon. Situationen blir emellertid i så fall ganska tvetydig, eftersom hon ju faktiskt redan har "satt dit" flera personer, bland annat Gregoris, som repliken är riktad till. Möjligen kan man tänka sig att hon försöker tala om för Gregoris, antingen att hon ångrar sig, eller också att hon vill förklara för honom, att det aldrig har varit hennes AVSIKT att "sätta dit" honom. Därav skulle i så fall följa att hon samtidigt försöker tala om att det är andra krafter som har tvingat henne att tala. Det finns emellertid ännu en möjlighet att förstå Liselottes replik, nämligen om man antar att hon faktiskt har velat ”sätta dit” Gregoris, fast denna önskan inte går att erkänna öppet. Hennes replik kan då ses som ett uttryck för att hon på ett medvetet plan känner sig tvungen att förneka denna önskan. Det är i så fall inte orimligt att Liselottes uttalanden beror på att hon tidvis under utredningens gång, bland annat i själva inledningsskedet, kan ha styrts av en önskan att ”straffa Gregoris” för sin egen oro och ångest genom att kompensera de känslor av att vara sviken, utnyttjad, övergiven och ofta bedragen, som hon har plågats av. Om vi väljer denna tolkning, som inte far bara efter ordalydelsen utan mera efter vad orden kan vara till för att dölja, framstår flera av Liselottes yttranden i slutfasen som begripliga uttryck för samma bortträngda önskan och samvetsnöd inför Gregoris ("Jag kommer i alla fall aldrig att svika Dig..." - "Det måste ju gå att rätta till det..."). Om vi uppfattar saken på det sättet, hjälper det oss emellertid inte mycket, eftersom vi ändå inte vet i vilka fall Liselotte har använt sig av sanningen och när hon har laborerat med obestyrkta misstankar, gissningar och fantasiuppgifter. Vad vi kan säga är att en rad av Liselottes utsagor återspeglar en inre konflikt, som utgör ett viktigt drag i hennes existensiella problematik. Av sin från medvetandet bortträngda önskan att "straffa Gregoris " har hon tvingats in i ett motsägelsefullt handlingsmönster, som har försvårat och på sätt och vis omöjliggjort polisens utredningsarbete. En förnyad genomgång av Liselottes yttranden i slutfasen av mötet med Gregoris , tillåter oss nu att urskilja ett par andra teman av betydelse för bedömningen av hennes situation. För det första framgår det att hon har upplevt förundersökningen som en fälla, som hon själv har fastnat i, då hon har gått fram med anklagelser och gissningar, som förhörsledningen har anammat och sedan inte velat släppa. Ur denna upplevelse kommer repliken "Det är för mycket av allting" liksom "Så där jävla många resor kan det inte ha vart". För det andra framgår det att Liselotte själv är medveten om att hon har hittat på saker och ur luften gripit uppgifter, som hon själv inte kan förklara: "Jag vet inte vad jag pratar om alltså" - "Fantasier" - "Jag kan inte förklara't, Gregoris ." För det tredje framgår det att Liselotte hela tiden vacklar mellan impulser att ta tillbaka vad hon har berättat (”Det måste gå att rätta till på något sätt”) och att vägra att vidare medverka i utredningen. (”Inte ett jävla ord till tänker jag säga”), en utväg som befriar henne från skammen att framstå som ”tokig” (”Hittar man på såna saker, så är man ju tokig, fattar du väl”). Om Liselotte med ”rätta till” menar vad som har blivit fel, eller om hon menar att ställa till rätta mellan sig och Gregoris ,framgår inte. Sammanfattnngsvis kan om innebörden av slutfasen i Gregoris och Liselottes samtal den 16/6 sägas att det förmodligen inte bara har blivit ”för mycket av allting" utan också att det i Liselottes berättelser måste förekomma åtskilliga påståenden om konkreta sakförhållanden, som kan ha sin upprinnelse i hennes fantasi och som får sin förklaring i den komplicerade känslorelationen Liselotte har haft till Gregoris, framför allt sedan tiden för deras giftermål i början av XXXX. Eftersom Liselotte inte själv vet var skiljelinjen mellan verklighet och fantasi och gissningar går, finns ingen möjlighet för oss att genom henne göra denna gränsdragning. Slutsatsen av den sålunda klarlagda situationen är att bevisningen i detta mål, där från början stora förhoppningar knutits till att Liselotte P skulle kunna dyrkas upp och sprida sanningens ljus över vad som har förevarit, i stället måste få sin vederhäftighet prövad oberoende av Liselotte, dvs genom att alla uppgifter, som emanerar från henne, kontrolleras med oberoene kriterier, innan de godtas. Prövning med oberoende kriterier, skriftlig bevisning I min granskning har jag koncentrerat mig på material, som har sitt ursprung i vad Liselotte har sagt. Under denna granskning har jag funnit allvarliga felkällor i förundersökningen. Jag har också funnit goda grunder för misstanken att Liselotte i olika sammanhang kan ha lämnat uppgifter både om personer och sakförhållanden, som saknar verklighetsunderlag. Inga uppgifter som härstammar från Liselotte bör därför enligt min mening godtas, om det inte kan visas, att de bekräftas av data, som har samlats in oberoende av Liselotte. En sådan utredningsteknisk strategi är i viss mening självklar i alla utredningar. Då vittnesbevisningen är så felbemängd som i detta mål, är denna strategi emellertid oundgänglig, om man inte vill riskera att godta fantasiprodukter och ur dessa framarbetade teorier som beskrivningar av verkliga händelser. I en särskild överläggning den 19 juni har jag diskuterat detta problem med ”åklagaren”. Därvid genomgicks bland annat vilka förankringar i verkligheten, som de på Liselottes uppgifter baserade beskrivningarna av åtalets sju resor har. I diskussionen, som ägde rum på polishuset i X mellan 09.00 och 12.00, deltog förutom ”åklagaren”, ”FFL”, ”bitr förhörsledare”. Som en utgångspunkt för genomgången användes följande fråga, som ställdes inledningsvis. Stämplarna i Gregoris´ pass har anförts som skriftlig bevisning för att styrka hans resväg och tidpunkten för hans in- och utresor ur Sverige, Tyskland och Grekland. Med anledning härav frågas om det bland de sju resor som beskrivs i åtalet, finns någon eller några, som inte bekräftas av stämplar i Gregoris s pass. Vid den följande genomgången befanns det att endast fyra av de sju resorna bekräftas av stämplar i Gregoris resehandlingar. Med hänsyn till att Liselotte har lämnat så oklara och ibland snarlika uppgifter om resorna under första halvåret XXXX, får detta konstaterande särskild betydelse. En passhandling är såvitt jag kan förstå, ett ganska användbart hjälpmedel, om man vill kartlägga en grekisk medborgares resor ut ur och in i Skandianvien år XXXX, både då det gäller bilresor och flygresor. Sannolikheten att exempelvis Gregoris skulle kunnat resa fram och åter mellan Tyskland och Sverige fyra gånger under första halvåret XXXX utan att det lämnat spår i hans pass, torde sålunda vara mycket liten. Ändå visar hans pass att han om åtalet är riktigt har lyckats med konststycket att helt undgå alla pass-stämplar både vid Resa 1, Resa 2 och Resa 4. En av grunderna till att jag har tagit upp dessa omständigheter är Liselottes reflexion "Så där jävla många resor kan det inte ha vart. Det är för mycket av allting." Till detta kommer att Gregoris hela tiden framhärdat i att han inte har företagit dessa resor. Om man dessutom betänker hur lätt en verklig resa kan ha förökat sig genom delning i Liselottes minne vid hennes många återblickar till den för henne mödosamma tiden närmast efter familjens flyttning till Tyskland, blir den rimligaste förklaringen att ingen av resorna 1, 2 eller 4 har haft någon självständig historisk existens. Att beskrivningarna av dem ändå har fått en så. konkret utformning i åtalet beror framför allt på Liselottes förhållande till sina minnesbilder, samt på den sekundärverkan detta förhållningssätt haft på förundersökningens förhörsserie med Liselotte. Av detta följer också att Resa 3 verkligen har företagits, vilket bekräftas i de förhör som har hållits med Gregoris . Det är ovedersägligt att Gregoris i sitt pass har en inresestämpel "6 Mars XXXX, Rigspolitiet i Rödby Havn Danmark" (protokollsdel A, sid 18), vilket anförts som en omständighet som styrker åtalet beträffande Resa 3. Den överraskande konsekvensen blir emellertid att misstankarna mot ”den medåtalade Y” vad gäller hans deltagande 1 denna resa i så fall måste avskrivas. Av genomgången den 19 juni framgår nämligen att ”den medåtalade Y” är i besittning av två pass, men att inget av dessa innehåller några stämplar, som kan bekräfta att han deltog i Resa 3. ”den medåtalade Y” reste inte in "Rödby Havn den 6 Mars XXXX". Härav följer att ”den medåtalade Y” inte kan ha varit med i Gregoris bil på denna resa från Tyskland mot Sverige. Om han hade det, skulle han, som ser minst lika grekisk ut som Gregoris och satt i samma fordon vid gränspasser ingen oundvikl igen ha fått sitt pass stämplat med samma data som Gregoris. Om vi ännu några ögonblick uppehåller oss vid pass-stämplarnas innebörd, framstår det som klarlagt att Resorna 5, 6 och 7 måste ha företagits i sinnevärlden liksom Resa 3. Resorna 1, 2 och 4 bör däremot uppfattas som produkter av förvanskningsprocesserna under Liselottes försök rekapitulera händelserna i februari – mars XXXX. Det bör kanske tillägga att det inte strider mot erfarenheten att en person tycker sig ha varit med om flera olika händelser av snarlik art, då en enda händelse långt tillbaka i tiden, eller förknippad med ångest utgör hela verklighetsunderlaget. Naturligtvis säger passhandlingarnas stämplar inte något om vad som hände under de resor som stämplarna bekräftar. Även annan skriftlig bevisning åberopas emellertid för att visa att de från Liselotte emanerande uppgifterna har förankring i verkligheten. Det gäller bland annat en rad beslag av väskor, papperslappar med telefonnummer och namn på personer, växlingsnotor från grekiska och svenska banker samt fynd av varierande former av cannabis. Inget heroin förekommer bland beslagen. Vad de tycks styrka är den cannabishantering, som så vitt jag har förstått, Gregoris P i stort sett tillstår, vilket gör Liselottes uppgifter ointressanta på denna punkt. Prövnng med oberoende kriterier, identifieringarna Det som i den åberopade bevisningen har det kunskapsteoretiskt största intresset är de uppgifter, som lämnas på olika ställen i förundersökningsprotokollet om att Liselotte kunnat peka ut personer, som har varit med på resorna, liksom personer, som hon uppger sig ha mottagit narkotika av i Tyskland. Om dessa identifieringar - bland vilka man bör räkna in "den turkiska restauranten", som man "kom fram till” var Goldenes Lamm i Esslingen - har utförts på ett oantastligt sätt, dvs med sådana försiktighetsåtgärder att man kan utesluta alla felkällor, som leder till falska identifieringar, skulle den övriga bevisningen i målet förlora det mesta av sin betydelse, eftersom oberoende och metodiskt oantastliga identifieringar får en sorts vattentäthet som realitetskriterier. De identifieringar, som jag uppfattar som avgörande, om det kan visas attåtminstone någon av dem är perfekt genomförd, gäller ”medåtalade 3, 4, 5 och 6”, möjligen också Goldenes Lamm. Generellt visar det sig emellertid att samtliga identifieringar i förundersökningsprotokollet är beskrivna på ett amatörmässigt och teknisk otillfredsställande sätt, som tyvärr ger intryck av att de som genomfört prövningarna har suttit och bläddrat i spaningspärmarna utan att ha varit medvetna om, hur viktiga dessa angelägenheter är. I ett antal fall visar beskrivningarna att man inte ens har vidtagit de mest elementära försiktighetsåtgärder. Exempel 1. ”FFL”: ”Y, säger Du, och X känner Du igen. Var det första gången Du träffade Y? Liselotte: Jaa. FFL”: Du har tidigare sett på foto av Y vid flera tillfällen, och jag ska visa Dig ett foto här på -----------, född XXXX. Jag frågar om det är Y. Liselotte: Nej. ”FFL”: Du har konfronterats med Y, har fått titta på honom genom en spegel här i polishuset och sagt, och pekat ut honom, sagt det är han. Jag frågar dig, föreställer det här kortet Y? Liselotte (uppgivet): Javisst föreställer det honom. Texten i detta exempel talar helt för sig självt. Aven den ociterade fort­sättningen på detta förhör angående Y går i samma stil. I följande exempel rör det sig om en mera avgörande identifiering än X, nämligen turken XXXX, som Liselotte uppger sig ha mottagit narkotika av på Goldenes Lamm. Förhör Nr 42 (22/5 (sid 191-G) "Vid ett tidigare förhörstillfälle uppger fru Ps spontant att hon tidigare sett en fotopärm på ”FFL”s bord över ett stort antal turkar och greker och då känt igen en man där, som den mannen som överlämnade heroin till henne i trappan till det aktuella turkiska kafét i närheten av Stuttgart. Vidare samma man som Gregoris talat med på samma café om heroinsmugglingen. Fru Ps fick den aktuella pärmen och pekar ut ett foto på Y, född XXXX. Till detta förhörstillfälle hade det införskaffats ett bättre foto på Y från Västtyskiand och fru P säger då hon får se detta, att det är den mannen som överlämnade heroin tiil henne på det omnämnda turkiska kafét i närheten av Stuttgart i februari eller mars XXXX. Mängden cirka 500 gram. Uppläst - vidkänt. Ur detta protokoll kan utläsas att detta är tredje gången som identifieringen av Y är under handläggning. Hur saken har skötts de båda föregående gångerna går inte att få reda på, men den tredje utpekningen är uppenbarligen beroende av den andra som i sin tur är beroende av den första. Vidare kan man utläsa att utredningsavdelningen är så inriktad på Y, att man har skaffat eller fått ett särskilt kort från Västtyskland på honom, som man kan anta visades upp på samma sätt som kortet av X i exempel 1 och av Georgios i exompel 7. Beträffande identifieringen av Goldenes Lamm har jag genom utfrågning av utredarna funnit att Liselotte först beskrev stället med en del detaljer men utan att veta dess namn, att utredarna sedan satt sig i förbindelse med polisen i Stuttgart och frågat dem om det i någon förstad fanns ett ställe där man misstänkte narkotikahantering, som skulle kunna passa in på Liselottes beskrivning. Polisen i Stuttgart har sedan namngivit ett ställe, som uppfyllde kravet att vara misstänkt för knarkhantering och även uppgett namnet på en turk, Y, som opererat där. Av honom har man skickat fotografi och även fotograferat stället. Fotografiet förefaller utredarna i -------- stämma bra med Liselottes beskrivning, man kan bland annat se att där förekommer en backe. Det är möjligt att åklagaren kan föra en mera övertygande bevisning efter att denna kritik blir känd. Intill dess måste man inta en mycket försiktig hållning till Liselottes identifiering av Goldenes Lamm, liksom av Y. Som avslutning vill jag endast foga några kommentarer till bruket av de spaningspärmar, som oftast har utgjort underlaget till de identifieringar som redovisas. I något protokoll sägs till exempel att Liselotte fick titta i en pärm, som innehöll 117 fotografier av greker. Hon pekar sedan ut ett fotografi och det framgår av protokollet att fotografiet föreställer en person, som Liselotte tror har varit med henne och Gregoris i bilen från Tyskland vid en av smugglingsresorna. Två omständigheter är märkliga i detta sammanhang, dels omständigheten att den utpekade mannen visar sig vara en för narkotikabrott misstänkt person, som efterspanas i Danmark, vilket när allt kommer omkring inte är så märkligt eftersom samtliga 117 greker i pärmen är misstänkta för narkotikahantering. Den andra anmärkningsvärda omständigheten är att på den sida där den utpekade följeslagaren har sitt fotografi längst ner till höger på sidan, sitter i enfas, profil och snedbild, överst på samma sida (hennes man) Gregoris P, som alltså varje gång Liselotte bläddrat i pärmen har haft sällskap i fotoalbumet med den utpekade. Till detta kommer att det av utredningsperso-nalens beskrivning framgår att Liselotte ofta fick bläddra i pärmen och att hon ”spontant” sagt att hon kände igen en person i pärmen som den de haft sällskap med. Jag vill slutligen poängtera att den kritik jag har riktat mot dokumenteringen och utförandet av identifieringarna i målet inte innebär något ställningstagande i skuldfrågan. Stockholm den 7 juli XXXX Arne Trankell