Det finns efter 1993 alltså elva fall som gäller långa fängelsedomar som helt upphävts efter resning. Vår genomgång visar att sådana fall i princip inte förekommit tidigare (granskningen sträcker sig till 1950).
Det är ett nytt fenomen, som man kan tänka sig olika förklaringar till, men att här finns något som såväl rättsväsendets aktörer som politiker måste förhålla sig till synes ovedersägligt.
Det är med något undantag inte så, att de personer som fått resning likväl måste betraktas som på goda grunder misstänkta för de brott de en gång dömdes för. Det är relevant att påpeka detta. En vanlig förklaring i senare tiders resningsärenden är nämligen att man något överslätande antyder att den friade inte behöver vara oskyldig. Man skall med andra ord inte behöva känna oro över att någon som är helt oskyldig farit illa.
Bortsett från att detta är en grumlig argumentation finns det skäl att framhålla att i de elva resningsärendena kan man i merparten av fallen, efter en noggrann genomgång av materialet, konstatera att det inte finns några kvarstående brottsmisstankar mot de en gång dömda. I något fall kan man säga att brottsmisstankarna är fortsatt starka, men inte tillräckliga för fällande dom.
Men i de flesta fallen är misstankarna mer eller mindre utraderade. Så mycket närmare ett konstaterande av att de som dömts faktiskt varit oskyldiga är svårt att komma. Den som vill stilla sitt samvete med att dessa personer "nog gjort det" bygger således sin sinnesfrid utan grund."
