RATIONALITET,
MERA OM ARBETSSÄTTET
En tredje form av rationalisering, som är mera ogripbar,
är att domaren i de fall jag iakttagit lagt ned avgjort
mindre arbete på materiell processledning än i Sverige.
Detta gäller både brottmål och civila mål, där parterna
företrädes av advokat och således inte är s k selvmöder.
Betr selvmöderen ("selvmorderen") gäller i byretten att
domaren har plikt att vägleda.
Vid diskussion om detta har jag från domarhåll fått höra
att aktivitetsgraden beror mycket på den individuelle
domaren. Jag har också fått se exempel på fullständig
processledning, t o m i brottmål. Å andra sidan stärks
mitt första intryck av en låg nivå betr materiell
processledning av vad några advokater med stor
erfarenhet har frmhållit.
När det gäller att genast utforma domskäl och avkunna
dom eller Tilkendegivelse sparar den danske domaren
ingen energi. Generellt avkunnar man resultatet direkt
efter förhandlingarna både i tvistemål och brottmål. Om
saken sätts på dom i framtiden rör det sig ofta om två
eller tre dagar framåt.
I tvistemål förekommer många udeblivelsedomar/tredskodo
mar. Domskrivningen i dessa består ofta i att domaren
fäster en klisterlapp på stämningsansökningen, varav
framgår att yrkandena bifallits.
Saken förenklas av att många domare ex officio tillser
att räntekrav motsvarar de enkla reglerna i
Renteloven.
DANSKA PROBLEM MED TIDSSPILLAN
För närvarande (och som alltid) pågår en diskussion om
hur man skall minska dröjsmålen i tvistemålen.
Diskussionen startade på ett seminarium för dommere och
retsassessorer i Skanderborg i maj i år, samt fortsatte
på ett domarmöte i juni, i den ovan nämnda
tidskriftsartikeln av dommeren Jens Smedegaard Andersen
med rubriken "Kvalificeret tidsspilde i civile
retssager" (Lov & Ret för sept -94) och vid temadagar
den 15-16 november 1994.
I debatten finns förslag, som kan vara värda att fundera
över även med tanke på svenska förhållanden, nämligen
att man bör tydliggöra vem som har ansvaret för
dröjsmål.
Smedegaard Andersen säger att av väntetiden efter
stämning till dess dom föreligger, mellan 1/2 - 3 år, är
ofta tre fjärdedelar tidsspillan. Tiden går fort för
advokater och domare, men långsamt för parterna.
Väntetiden kan enligt Smedegaard Andersen indelas i tid
fram till avslutningen av förberedelserna, tid därefter
fram till huvudförhandling samt tiden därefter till dom.
Typiskt är att Östre Landsret i sin statistik bara
räknar med den tid de formellt är ansvariga för, nämli
gen tiden efter det advokaterna avslutat förberedelserna
och fram till första lediga hela huvudförhandlingsdag,
de s k berammelsetiderna. Denna tid är cirka sju måna
der. Siffran är inte helt rättvisande eftersom mindre
tidskrävande förhandlingar anordnas tidigare än så. Men
sättet att inte räkna den totala tiden från det målet
anhängiggjordes visar att domstolen inte anser sig ha
funktion att för parternas räkning övervaka även advoka
ternas arbete.
Den längsta väntetiden är fram till dess saken är färdigförberedd .
Smedegaard Andersen föreslår särskilt att parterna från
domstolen skall få besked att rätten efter det första
sammanträdet inte kommer att göra mer för att förbereda
saken förrän någon av parterna begär det och då bara i
den utsträckning framställningen avser. Detta har till
syfte att göra klart för parterna själva att det är de
och deras advokater som har ansvaret för tidsåtgången.
Köbenhavns Byret har tagit fasta på en del av detta och
underrättar numera generellt parterna vid rättegångens
början om att det är deras advokater, som bär ansvaret
för sakernas effektiva förberedande. Byretten påpekar t
o m för parterna att advokaterna inte bör ta kollegiala
hänsyn när motpartens advokat förefaller att ha låtit
saken gå i stå.
Nedan kommer jag under rubriken "Hantering av småmål"
att påstå att dröjsmålen i danska domstolar skulle kunna
avhjälpas om domarna var aktivare i sin materiella
processledning.
Speciellt om vårdnadsmål
Vad jag sagt ovan om mindre materiell processledning
gäller även i vårdnadsmål. I Sverige uppfattar domaren
sig i regel som representant för barnet och gör vid
förhandlingarna stora ansträngningar att förmå föräld-
rarna att samarbeta och att acceptera gemensam vårdnad.
Tanken bakom är att det på sikt är bäst för barnet att
föräldrarna lär sig att arbeta gemensamt för barnet.
Misslyckas domaren hänvisas saken till socialnämnd, som
fortsätter försöken att få till stånd samarbete. Först
om detta misslyckas avger socialnämnden yttrande om
vilken förälder, som är lämpligast. Metoden leder ofta
till att föräldrarna börjar ta gemensamt ansvar och
fortsätter med detta.
I Danmark har man inte alls erfarenhet av sådant
tillvägagångssätt. "Gemensam vårdnad", säger man "jamen,
det är ju meningslöst om de inte vill!" Tanken att
föräldrarna kan genomgå en mognadsprocess, när väl de
värsta stridigheterna kring skillnaden är förbi, tycks
inte finnas. Behöver man utredning förordnar rätten en
börnesagkundig att tillsammans med annan dito avge ytt
rande. De sakkunniga har alltså lojalitet enbart gente-
mot domstolen.
De utlåtanden av börnesagkundige som jag läst har varit
grundliga och motsvarar i stort vad en svensk
socialnämnd skulle ha presterat. Kanske har de danska
yttrandena t o m varit präglade av större stringens och
varit bättre motiverade. Men jag är förvånad över att
inte heller de börnesagkundige gått djupare in på hur
föräldrarna borde samarbeta och försökt påverka dem i
den riktningen.
| 
