DE DANSKA DOMSTOLARNA HAR EN ANNAN SAMMANSÄTTNING

    ÄN  DE SVENSKA

    I byretterna, som i huvudsak motsvarar våra tingsrätter,

    dömer   juristdomaren  alltid  ensam  i   tvistemål.   I

    brottmål,  där  det är fråga om att utreda den  åtalades

    skuld,  dömer  domaren i de flesta fall tillsammans  med

    två domsmaend, vilka motsvarar våra nämndemän.

    Däremot  är det alltid ensamdomare i  erkända  brottmål,

    hur grova de än är, samt i rena bötesmål.

    Om således en tilltalad i brottmål erkänt inför  polisen

    och förklarar att han avstår från medverkan av nämnd, så

    handläggs  brottmålet  av  en  ensamdomare.  Erkännandet

    innebär  vidare att de speciella reglerna om jurydomstol

    i  landsret beträffande grövre brottmål också  suspende­

    ras.

    ANVÄNDNING  AV  JURYSYSTEM  I  GRÖVRE  BROTTMÅL,  S  K

    NAEVNINGERET

    Eftersom   vi  i  Sverige  ställer  oss  kritiska   till

    jurydomstolar  är  det  för oss  märkligt  att  Danmark,

    liksom  för övrigt även Norge,  använder sig av något så

    snarlikt  som  naevningeret.  I  Danmark  gäller  att  i

    vissa  brottmål  där åklagaren yrkar fängelse i fyra  år

    eller  mera tas fallet upp direkt i landsret och  där  i

    den   s   k  naevningeretten.   Naevningeretten  är   en

    jurydomstol  med  12 ledamöter.  Det är  de  som  kallas

    naevninger  (= de utnämnda).  Naevningarna samverkar med

    tre juristdomare, på sätt, som skall anges nedan.

    När jag frågar om detta är flera domare angelägna om att

    påpeka  att  institutionen  med naevningeret  följer  av

    paragraf 65 i Grundloven.  Jag förklarar den  hållningen

    med  att  de  vill  betona  att  systemet  är  påtvingat

    domstolarna  och  att domarna själva  är  kritiska. 

    Naevningar     och    domsmaend    utses    genom    att

    kommunstyrelserna  upprättar  en  grundlista,  där  man

    sätter upp ett namn per 300 invånare,  i Köpenhamn något

    fler.  De  politiska  partierna  föreslår  kandidater  i

    proportion  till sin storlek.  Landsretterna drar  sedan

    lott ur listorna för att fylla behovet. I genomsnitt får

    en domsmand tjänstgöra fyra gånger per år.

    Naevningarna   får   efter   parternas   slutpläderingar

    (afsluttende  bemaerkninger) en belaerelse,  motsvarande

    den anglosachsiska metoden med summing up, d v s rättens

    ordförande  gör  en  genomgång av de  viktiga  frågorna.

    Ordförandens     uppfattning    får     enligt     några

    höjesteretsavgöranden  lov att framkomma,  men det skall

    betonas  att naevningarna skall följa sitt eget  omdöme.

    Sedan  träffar  naevningarna i enrum  sitt  avgörande  i

    skuldfrågan.    Friar    de   är   skuldfrågan    därmed 

    rättskraftigt avgjord. Om de fäller beror fortsättningen

    på  om juristdomarna kommit till samma resultat.  Är  så

    fallet   bestämmer   de  tre  domarna  tillsammans   med

    naevningarna  påföljden.  Därvid har juristdomarna  fyra

    röster  vardera,  således  tillsammans  lika  många  som

    naevningarna.  Om  juristdomarna vill fria blir det,  om

    åklagarmyndigheten vidhåller åtalet, en ny rättegång med

    nya  naevningar.  Detta sker emellertid  ytterst  sällan

    eftersom  åklagaren  i regel då lägger ned åtalet  i  de

    delar  det blivit ogillat av juristdomarna.  Den skrivna

    domen  är ytterst kortfattad och innehåller  inte  några

    egentliga domskäl i skuldfrågan.

    Som  nämnts används inte naevningeret (och  inte  heller

    domsmaend) om den åtalade har erkänt,  hur grovt brottet

    än  är,  om inte målet överklagas till landsret.  Det är

    konsekvent såvitt angår naevningeretten,  de har ju till

    huvuduppgift att avgöra skuldfrågan

    I  detta sammanhang kan påpekas att Danmarks  Höjesteret

    inte kan pröva frågor om bevisvärdering.

    Systemet med naevningeret kritiseras som nämnts ovan  av

    jurister.  Man ifrågasätter t ex om det är förenligt med

    den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter att

    en  fällande  dom i brottmål inte  kan  överklagas.  Den

    danska  grundlagen säger emellertid,  som sagt,  att det

    skall  finnas  naevningeret.    Ett  avskaffande  skulle

    därför förutsätta grundlagsändring,  vilket fordrar  fem

    sjättedels majoritet och i praktiken är ogörligt.  Sista

    gången  grundlagen ändrades var när man införde kvinnlig

    tronföljd 1965 och det betecknas som en engångsföreteel­

    se.

    Grundlagsbestämmelsen  anger dock inte närmare i  vilken

    utsträckning  naevningeret  skall  användas.   Det  vore

    därför tänkbart med mindre reformer,  som att föreskriva

    gemensam överläggning mellan domare och naevningar  även

    i skuldfrågan, att föreskriva att domen skulle innehålla

    motivering    i   skuldfrågan   eller   att    inskränka

    användningsområdet.   Förslag   till  mindre  ingripande

    reformer stöter emellertid på motstånd i folketinget.

    För  en  närmare analys av institutet vill  jag  hänvisa

    till  dommeren  Peter  Gardes artikel  i  Ugeskrift  for

    Retsvaesen 1994.