KONSUMENTKLAGENAEVNDER

 

    Danmark har ett Forbrugerklagenaevnd och ett stort antal

    branschnämnder,  där  konsumenterna kan begära rättelse.

    Medlemmarna   i   anslutna   branschorganisationer   har

    förpliktat sig att följa nämndernas avgöranden,  men  är

    inte  juridiskt  bundna.  Exempel på  branschnämnder  är

    Pengeinstitutternes Klagenaevnd i Köbenhavn,  Klagenaev­

    net for Udbud (d v s beträffande upphandling),  Rejseby­

    råklagenaevnet,  Ankenaevnet  for Forsikring  och  olika 

    Fastighetsklagenaevnder.   Det  finns också  Miljöklage­

    naevnet och  Patientklagenaevnet.

 

    En advokat riktar stark kritik mot dessa nämnder,  bero­

    ende  på deras sammansättning.  I nämnderna sitter  ofta

    höga domare.  En part,  som förlorat i klagenaevnet, kan

    därför  tro  att  han inte har möjlighet  att  få  saken

    objektivt  prövad  i  domstol.  Han  förväntar  sig  att

    domaren  där tar för starkt intryck av vad  klagenaevnet

    uttalat.   Från   domarhåll   tillbakavisas  detta   med

    hänvisning  till att domstolen och naevnderna  avgör  på

    olika material.

 

 

    HANTERING AV SMÅMÅL

 

    Vidare  vill  Smedegaard Andersen  ha  specialregler  för

    småsaker,  som bör behandlas enbart av rutinerade domare

    samt  utan  medverkan  av advokater och  utan  rätt  att

    överklaga.  Han säger inte direkt hur detta skulle vara

    utformat, men tankarna går naturligtvis till det svenska

    systemet,  med  den numera i rättegångsbalken inarbetade

    småmålslagen, som ju får anses ha blivit en succ‚.

 

    Vid  en diskussion protesterade en deltagare mot  tanken

    på  att  lösa problemet med höga  rättegångskostnader  i

    småmålen  genom att avskaffa rätten till ersättning  för

    advokatkostnad,  således  genom att införa  det  svenska

    systemet med småmålshandläggning. Argumentet var att man

    i  så  fall skulle bli tvungen att ge domaren i  uppgift

    att  vägleda  parterna,  vilket i sin  tur  skulle  göra

    domaren till en inkvisitor.

 

    Inlägget  behandlas  litet  utförligt eftersom  det  ger

    inblick  i  det  danska tänkandet,  som  är  något  mera

    anglosachsiskt än vårt. 

 

    I  ovannämnde debattörs mening är alltså svenska  domare

    inkvisitorer  i  småmålen.  För mig är det en  fråga  om

    proportioner.   En   inkvisitor   skall   uppspåra   och

    blottlägga alla synder,  förmå syndarna att bekänna sina

    skulder  - eventuellt med hjälp av tortyr - ,  döma  dem

    till  döden,  förmå dem att före verkställigheten begära

    syndernas   förlåtelse  samt  slutligen    meddela   dem

    absolution  och därmed tillförsäkra dem ett evigt liv  i

    himlen.

 

    Den svenske domarens ambitioner går inte så långt.

 

    I  Sverige fick vi 1974 särskilda regler om  småmål,  de

    som rör tvister,  värda högst ett halvt basbelopp, d v s

    cirka 18 000 kr. De innebär bl a att advokatarvoden inte

    skall  ersättas av motpart eller rättshjälp.  De innebär

    vidare att domaren skall vägleda båda parterna, dra fram

    grunder  på  båda  sidor och klargöra  vad  som  behöver

    bevisas.

 

    Det  har  gått mycket bra i Sverige.  Från att ha  varit

    införda på försök har bestämmelserna permanent  infogats

    i rättegångsbalken.  De har väckt den svenske domaren ur

    hans   passivitet,   vitaliserat  honom,   närmat  honom

    parterna   och   gett   honom   viss   förståelse    för

    advokatarbetet.

 

    I  Danmark  diskuterar  man ständigt frågan  om  domaren

    skall  få lov att vägleda parterna.  Domaren  har  sådan

    skyldighet  betr  "selvmöder" enl 339 paragrafen  st  4,

    Retsplejeloven,   men  inte  annars.  Behovet  av  sådan

    vägledning  är  ofta  uppenbart.  Å andra sidan  är  man

    starkt influerad av tankar på att tvister skall  avgöras

    genom  att domaren tillser att det är "fair play" mellan

    parterna men i övrigt förhåller sig passiv.  Domaren kan

    bli  inhabil genom att gå för långt,  säger  man.  Bakom

    ligger  tanken om trial by battle,  den part som  fäktar

    bäst  får segern (av Gud).  Domaren skall bara  betrakta

    striden.  Detta leder följdriktigt till långa  handlägg­

    ningstider.  Advokaterna  skriver och talar så länge som

    möjligt  om sina klienters starka sidor.  Det  tar  inte

    slut.  De  kommer  aldrig fram till  de  svagheter,  som

    skulle föra tvisten till ett snabbt avgörande. Visserli­

    gen  utbreder sig motsidan desto mer i de  delarna.  Men

    det  sker prövande och omständligt och i förhoppning  om

    att domaren skall reagera,  Domaren måste vara den,  som

    ser till att sakerna blir satta på sin spets.

 

    Enligt min mening blir domaren inte inhabil genom att gå

    för  långt  i sin utfrågande  verksamhet.  Han  kan  bli

    partisk,  däremot,  om han enbart gör en del av arbetet,

    bara  ställer  frågor  till ena parten,  och  låter  sig

    styras  av de positiva eller negativa resultaten  därav.

    Går  han  hela vägen och ställer de  relevanta  frågorna

    till båda parter,  vilket snart är gjort,  så  inträffar

    det  att  man når fram till sakens egna förtjänster  och

    brister.  Det är ju det,  som rättegången går ut på. Det

    är  inte  fråga om inhabilitet om domaren ser  till  att

    saken blir fullständigt utredd. Det är inte heller fråga

    om inhabilitet om domaren på ett visst stadium märker åt

    vilket håll det lutar.

 

    Vid  diskussionen  hördes också röster för  att  domarna

    mera  aktivt skall ingripa mot advokater,  som  förhalar

    eller   på  annat  sätt  saboterar  rättegångar.   Detta

    önskemål  har  samband  med frågan  om  domarens  aktiva

    processledning. Om domaren skall kunna ingripa mot dålig

    processföring  måste  han emellertid  ha  kompetens  att

    aktivt  utreda  sakens struktur och förmåga att  avkräva

    parterna ställningstaganden.  Den förmågan odlas inte om

    man anser att domaren skall vara passiv.  Det torde vara

    allmänt  accepterat  att sådan förmåga  har  förbättrats

    avsevärt  hos  svenska  domare,   sedan   "småmålslagen"

    infördes.

 

    I den svenska rättegångsbalken, 42 kap (Om rättegången i

    tvistemål) 8 paragrafen, står bl a

    "Rätten skall,  allt efter målets beskaffenhet, vid för­

    beredelsen  verka för att tvistefrågorna blir  klarlagda

    och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet.

    Rätten skall genom frågor och påpekanden försöka avhjäl­

    pa otydligheter och ofullständigheter i parternas  fram­

    ställningar."  Bestämmelsen gäller antingen parterna  är

    företrädda av advokat, annat ombud eller kommer själva.

 

    En  anledning till den danska inställningen - det är  nu

    fråga om tvistemål - är säkert att den är anglosachsiskt

    influerad.  Man tror mera på advokaternas skicklighet än

    på  domstolens  analys,  mera på  trial by battle än  på

    inkvisition,  mera på vältalighet än strävan att utfinna

    "was eigentlich geshehen ist". 

 

    Mot  detta  vill jag ställa tanken att även domaren  har

    integritet,  skall ha integritet och att det är den  som

    möjliggör  processledning.  Det  ligger i  advokatkårens

    intresse att undergräva den id‚n,  så artigt och belevat

    som möjligt,  men alligevel.  De vill ha utrymme för att

    tala själva.

 

    Smedegaard  Andersen  föreslår också något,  som  liknar

    vårt system med betalningsföreläggande,  där  fordrings­

    anspråk  anhängiggöres direkt hos fogden,  som i sin tur

    får hänvisa konfliktsaker till domstolarna.

 

    I Danmark kan det första retsmödet i ett tvistemål  inte

    som i Sverige direkt övergå till att kallas domsförhand­

    ling/huvudförhandling  och  således resultera i en  dom,

    inte ens när någon bevisning inte åberopas.

 

    Så  gör vi mycket ofta i Sverige och med gott  resultat.

    Redan  vid "första inställelse" handläggs saken som  vid

    "afsluttende retsmöde" dvs som en huvudförhandling. I de

    flesta    fall    kan    sammanträdet    avslutas    med

    slutpläderingar och besked om när domen faller,  om  den

    inte  avkunnas genast.  Om parterna åberopar  bevisning,

    som inte finns tillgänglig,  så får huvudförhandling ske

    vid  ett  senare  tillfälle.   Det  är  här  de  svenska

    problemen med dröjsmål börjar. Om de börjar.

 

    Systemet  med  att  inte  kunna  avkunna  dom  efter  en

    förberedande  förhandling gäller även om man håller  ett

    "udvidet  forberedende  möde"  enligt  paragraf  355   i

    Retsplejeloven.  Sättet  att arvodera advokaterna  efter

    taxa,  som  bestäms efter förhandlingens art,  kan verka

    för upprätthållande av denna ordning.

 

    Smedegaard  Andersen  föreslår vidare att parterna  (och

    inte bara advokaterna) efter det första retsmödet  skall

    få  besked  att rätten inte kommer att göra mer för  att

    förbereda  saken förrän någon av parterna begär det  och

    då  bara i den utsträckning framställningen  avser.  Det

    är en lockande id‚.

 

    Här   blir  Smedegaard  Andersens  tanke  att  man   bör

    synliggöra orsakerna till dröjsmål aktuell.  Om parterna

    själva  får besked att det är advokaterna,  som  orsakar

    dröjsmål, kanske det blir bättring.