TILKENDEGIVELSER

"SÅDANNE ER NU EN GANG VI DANSKERE!"

    Tilkendegivelser

    Den    andra   rationaliseringsmetoden   är    fenomenet

    Tilkendegivelse i tvistemål.  Institutet Tilkendegivelse

    finns  inte  reglerat i lag.  Tekniskt sett  är  det  en

    förlikning.  Tillvägagångssättet innebär,  till skillnad

    från   vanliga  förlikningar,   att  domaren   muntligen

    antingen  talar  om  hur en kommande dom  skall  utfalla

    eller  ger  parterna  ett  förslag  till  lösning  efter

    skälighet.  Någon  gång ger domaren t o m  en  skriftlig

    Tilkendegivelse. De gånger jag lyssnat på  detta har det

    varit  utomordentligt noga utformade  domskäl.  Parterna

    kan, sedan de hört domskälen, förklara att de accepterar

    utgången.  I sådana fall befrias domaren från att skriva

    en   dom.   Retsbogens   anteckning  om  resultatet   är

    tillfyllest även som exekutionstitel.  Metoden är i  hög

    grad   arbetsbesparande.   Den  användes  inte  bara   i

    byretterna  utan  i  ännu högre grad i  Östre  landsret.

    Särskilt  frekvent  är  Östre  landsrets  tillämpning  i

    vädjade mål, som ändå inte kan prövas ytterligare. I den

    andra   hovrätten,   Vestre  landsret,   användes   inte

    Tilkendegivelse i nämnvärd omfattning.

    På  fråga  varför parterna skulle avstå från att  få  en

    skriven  dom  och  från att  ha  betänketid  beträffande

    rätten  att   överklaga,  bara för att göra domaren  den

    ensidiga   tjänsten   att   befria   honom/henne    från

    domsskrivningen,  fick jag svaret av en dommer:  SÅDANNE

    ER NU EN GANG VI DANSKERE!  Och det är enligt min mening

    ett    mycket   bra   svar.    Det   andas   litet    av

    nationalkaraktären:  Låt  oss nu komma vidare  och  inte

    älta detta längre. Nästa gång kanske det är de andra som

    gör en tabbe.

    En  fullständig  genomgång av begreppet  Tilkendegivelse

    finns i W.E. von Eybens bok med samma titel. Jag citerar:

    Tilkendegivelse  är  "Den  mundtlige  eller   skriftlige

    udtalelse om, hvorledes en retssag om et civilt retskrav

    bör  afgöres  på  grundlag af parternes  fremstilling  -

    enten    ud    fra    retlige    betraktninger     eller

    billighedshensyn  - med  det formål,  at udtalelsen  kan

    danne  grundlag for et forlig mellem parterne,  uden  at

    der afsiges dom,  alt under forudsaetning af forudgående

    bevisförelse,  procedure og votering,  dette dog med  en

    vis modifikation."

    Många  domare  i Danmark framhåller att man inte  skulle

    klara   sig  med  så  få  domare  i   förhållande   till

    befolkningens  storlek,  om man inte använde  institutet

    Tilkendegivelse.  "Det  ville bryde fuldt sammen!" säger

    man.

    För  det  fall  att Tilkendegivelsen  ges  efter  vad som

    motsvarar  vår  huvudförhandling räknas  följande  såsom

    fördelar.

    - Väntetiden  mellan en förhandling och  meddelandet  av 

    dom   är   särskilt   påfrestande   för   parterna.   En

    Tilkendegivelse,  som  ges  direkt efter  förhandlingen,

    upplevs  därför gärna som en lättnad och mildrar  slaget

    för den förlorande.

    - Om  domen  avkunnas  efter en  väntetid  har  parterna

    tappat   överblicken   av  saken.   De  har  då   större

    svårigheter att följa med i domarens argumentering än om

    de  fick  höra  den i anslutning  till  förhandlingen  i

    målet.

    - Även  domarna har först en koncentrationsperiod  under

    förhandlingen  och  sedan en tid med mindre  fullständig

    överblick, när de får tillfälle att  skriva dom.

    - Advokaterna  uppskattar Tilkendegivelse och råder sina

    klienter  att  godta den därför att förlorande  part  då

    slipper få sina fel fastslagna i en dom.

    - Domarens  muntliga genomgång av bevis  och  rättsliga

    överväganden kan ge parterna en bättre inblick i rättens

    motivering än en skriftlig dom.  Det ger bättre  uttryck

    för att rätten respekterar det arbete, som parterna lagt

    ned.

    Här  måste  jag  nämna  att det finns  en  diskussion  i

    Danmark   om  huruvida  de  skrivna  domskälen  är   för

    torftiga.   Professor   Eva  Smith  har  i  det   danska

    advokatsamfundets tidskrift Lov och Ret klagat över  att

    de  egentliga domskälen,  "praemisserne" är för korta  i

    alla  tre instanser.  Jag har också hört advokater klaga

    på  att det   ofta är svårt att i domar förstå  vad  som

    varit bestämmande för utgången.  Det är omöjligt för mig

    att ha någon kommentar om den saken. Däremot har jag har

    måst    konstatera   att   både   de   domar   och    de

    Tilkendegivelser  som  jag  fått höra har  varit  mycket

    fullständigt  underbyggda  och  således  väl  skulle  ha

    uppfyllt kraven på domskäl i en skriven dom. Från danska

    advokater har jag fått samma omdöme.

    För  domstolen  räknas särskilt som en  fördel  att  man

    slipper tidskrävande domskrivande.

    Såsom nackdelar räknas:

    - Parterna    kan   pressas   för   mycket   att   godta

    Tilkendegivelsen.

    - Kanske får parterna inte helt klart för sig vad retten

    menade.

    - Kanske  får  parterna  för  litet  tid  att  tänka  på

    konsekvenserna  betr  överklagande,   regressrätt  eller

    ansvar för andra än parterna.

    - Domaren blir fri från ansvar - ingen granskar vad  han

    gjort.

    Det  förekommer även att man ger en Tilkendegivelse  med

    reservation.  Det  innebär  att domstolen (detta  gäller

    både   i   byret   och   landsret)   innan   saken    är

    färdigförberedd   eller  av  parterna  överlämnad   till

    avgörande  avkunnar  en Tilkendegivelse,  men  samtidigt

    framhåller att denna är grundad enbart på de  ditintills

    framkomna   upplysningarna  eller  att  Tilkendegivelsen

    innebär  att man gjort en bedömning mera efter  skön  än

    efter  en strikt juridisk bedömning.  Vid denna  variant

    anses  domaren  alltså  ha rätt att - om  parterna  inte

    godtar  Tilkendegivelsen  utan  fortsätter  processen  -

    senare komma till ett annat resultat i sin dom.

    Såsom  nackdelar framhålls för detta fall  att  parterna

    kan  pressas  i  riktning mot förlikning  längre  än  de

    önskar  och  längre än sanning och  rätt  motiverar.  Om

    advokaterna  nenar  att  saken  behöver  belysas   genom

    vittnesmål  l  annan ytterligare utredning blir de  lätt

    frustrerade   om  domaren  så  snart  tillkännager   sin

    uppfattning.

    Vid användningen av Tilkendegivelse ligger det i  sakens

    natur  att man förväntar sig parternas ställningstagande

    genast.  En  begäran om betänketid  bifalles  emellertid

    alltid.

    Vid  denna  användning  av Tilkendegivelse  kan  det  om

    parterna  inte ingår förlikning bli tal om  att  domaren

    kan  ha  blivit  så bunden av sitt förslag  att  han  är

    olämplig att fortsätta handläggningen. Såsom motargument

    framhålls   naturligtvis   att  detta  beror  av   vilka

    reservationer domaren gjort.

    Bruket    av   Tilkendegivelse   minskar    naturligtvis

    prejudikatbildningen. Men man anser att parternas önskan

    om förlikning måste få väga tyngst. 

    Mera vägande kritik innebär att domstolen kan binda  sig

    alltför  snabbt.  Tilkendegivelsen  kan  komma  sent  på

    dagen,   när   alla  är  trötta,   efter  en  för   kort

    överläggning   och   utan   tillräcklig   genomgång   av

    rättspraxis och litteratur.

    Vidare kan parterna komma att förundras över att domarna

    så  snabbt  kan  ta ställning till  problem,  som  deras

    advokater  har  kämpat med under lång  tid.   Mot  detta

    framhålles  att  domarna kan klargöra att  de  förberett

    sig,  bl  a genom rättegångsskrifterna.  Ofta fälles  ju

    också avgörandena p g a bevisläget.

    En  synpunkt är vidare att en domare (eller  i  landsret

    tre domare),  som har för vana att genast inför parterna

    framlägga  detaljerade domskäl rimligen koncentrerar sig

    mer  under förhandlingen än när han eller de ser framför

    sig en framtida stilla genomgång av anteckningar.

    I  det sammanhanget kan nämnas att man i Danmark  kräver

    av  domarna  i höjesteret att de skall kunna   formulera

    sin  uppfattning så snart förhandlingen  avslutats.  Där

    föreslår  man för övrigt inte förlikning efter  det  att

    huvudförhandlingen avslutats.

    Sammanfattningsvis   måste  man  konstatera  att   ingen

    advokat    egentligen   motsätter   sig   systemet   med

    Tilkendegivelser.

    Det  finns  en historisk bakgrund till  användningen  av

    Tilkendegivelser, som består i att man före Retsplejelo­

    vens  tillkomst  1919  hade försökt sig  på  att  hjälpa

    parterna genom särskilda förlikningskommissioner.  Detta

    slog dock inte väl ut. Parterna betraktade kommissioner­

    na  som något man var tvungen att raskt passera på vägen

    till domstolen. I Retsplejeloven intogs därför regler om

    att  domstolen fick acceptera förlikning på grundval  av

    färdigutredd  sak samt att rätten fick lägga ett  sanno­

    likt  resultat av rättegång till grund  för  förlikning,

    Retsplejeloven 268 - 270   . Man var dock inte främmande

    för  tanken att reglerna var onödiga eftersom förlikning

    ingår i det ordinarie arbetet.

    Mitt  intryck är att institutet Tilkendegivelse fungerar

    väl och borde prövas även i svenska domstolar.  Den enda

    mera  vägande invändningen synes mig vara  att  parterna

    kan  hysa tvekan om domarens opartiskhet,  om han  skall

    fortsätta  handläggningen efter det att parterna avvisat

    förlikning på grundval av hans preliminära bedömning.  I

    den  delen  beror  frågan  emellertid  på  hur   domaren

    reserverat sig.

    En  fördel med Tilkendegivelse under förberedelsestadiet

    kan  tvärtom  vara  att domaren  därigenom  tillmötesgår

    parterna   genom   att  klart   visa   vilket   resultat

    förhandlingarna  ditintills  givit,  i stället för  mera

    halvkvädna visor.

    Ett problem kan uppkomma i Sverige,  beroende på hur man

    uppfattar  den ed,  som varje domare skall avlägga innan

    han eller hon tillträder. Den lyder bl a: " .. Jag skall

    varken förr än domen avsäges eller senare uppenbara dem,

    som till rätta gå,  eller andra,  de rådslag rätten inom

    stängda dörrar håller."

    Ordalydelsen  kan uppfattas så att domaren inte får  lov

    att  inför parterna tala om innehållet i en kommande dom

    och  inte  heller  får lov att  ge  uttryck   för  något

    preliminärt ställningstagande.

    En  annan  och enligt min mening  mera  riktig  tolkning

    innebär  att  man utgår från  uttrycket  "rådslag".  Det

    medför  att förbudet begränsas till att avse  avslöjande

    av  hur  meningarna  har brutit sig mot  varandra  under

    överläggning  till  dom,   i  den  mån  de   skiljaktiga

    meningarna inte har anmälts till protokollet.

    Regeln förutsätter vidare att rätten i fallet består  av

    flera domare.  Edens författare har näppeligen tänkt sig

    att den skulle avse ensamdomarens överväganden, antingen

    dessa sker enskilt eller i parternas närvaro.

    Så  tolkad  kan  eden inte innebära förbud mot  att  för

    parterna  (och  därmed  även  för  eventuella   åhörare)

    avslöja domslutet innan ett formellt avkunnande sker.

    Den  svenska sekretesslagen innehåller i 12 kap 5  para­

    grafen följande bestämmelse:  "Sekretess gäller hos dom­

    stol  i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet

    för  uppgift om 

    1.  innehållet  i ännu inte meddelad dom eller  i  annat

    ännu inte meddelat beslut, -.-"

    Såsom framgår av proposition 1979/80:2,  s 310 ff, till­

    kom  bestämmelsen i sekretesslagen närmast för att  även

    de  domstolsanställda,  som inte var domare  och  alltså

    inte  omfattades av tystnadsplikt på grund av  edsavläg­

    gelse, skulle underkastas sådan plikt. Formuleringarna i

    propositionen avser emellertid även önskvärdheten av att

    parter inte vilseleds i fråga om innehållet i en komman­

    de  dom  och  av att uppgifter om en kommande  dom  inte

    skall leda till försök att påverka domstolens avgörande.

    Med  anledning  av sekretesslagens bestämmelse  kan  man

    ifrågasätta om ett bruk av Tilkendegivelse i dess danska

    variant  är tillåtet i Sverige.  Syftet med bestämmelsen

    har  i vart fall inte varit att försvåra den sorts  för­

    likning,  som  avses.  Man har inte heller tänkt på  den

    situation,  som råder vid en  Tilkendegivelse,  nämligen

    att  det är de närvarande parterna som får kunskapen  om

    domarens inställning.  Brukad enligt de danska intentio­

    nerna  innebär  Tilkendegivelsen vidare  egentligen  ett

    domsavkunnande.  Skillnaden  är  att man  möjliggör  för

    parterna  att befria domstolen från själva  domsskrivan­

    det.

    Om  man  skulle hålla metoden  med  Tilkendegivelse  för

    otillåten  kan domarna frestas att i ansträngningar  att

    förlika  parterna  antyda mer eller  mindre  öppet,  hur

    saken ser ut att ligga till.  Det förvirrar parterna.  I

    det  läget  är  det bättre att antingen  tala  klarspråk

    eller att - lika klart - ange att ett friare skön är att

    föredra.

    Ett  sätt  att tillvarata de danska erfarenheterna  vore

    att  helt  enkelt  möjliggöra  för  parterna  att  efter

    domsavkunnandet avstå både från rätten att överklaga och

    från skrivna domskäl.